Jag är för ung för att vara bitter.
Den senaste veckan har snedfördelningen av kommunala bidrag, till ridsportens nackdel, uppmärksammats i media.
Ju mer jag tänker på det, desto mer arg, ledsen och en liten smula uppgiven känner jag mig. Svenska Ridsportförbundet storsatsar nu för att hjälpa medlemsföreningarna med att hitta argument att ta med sig till beslutsfattarna i hemkommunerna. Jag hoppas innerligt att den här satsningen ger resultat.
Det är min egen vardag på ridskolan som får mig att känna den där tendensen av uppgivenhet och lite, lite bitterhet över att min idrott är så förfördelad jämfört med klassiska "killidrotter" som ishockey och fotboll. I ridskolevardagen är det alltid ont om pengar. Det finns fantastiska människor med massor av goda idéer, men budgeten ger aldrig utrymme till något mer än det absolut nödvändigaste.
Jag älskar mitt arbete på ridskolan. Jag älskar ridsporten och jag älskar hästar. Jag älskar engagemanget som finns och jag älskar att undervisa. Jag är stolt över att få vara en förebild och jag är tacksam över att få möta så många människor i olika åldrar varje dag. Jag tror inte att någon som har träffat mig har missat att det är det här som jag brinner för.
Ändå tvivlar jag. Tvivlar på om de nästan 40 yrkesverksamma år som jag förhoppningsvis har framför mig ska ägnas åt ridsport. Tvivlet bottnar i att jag är osäker på hur länge jag kommer att orka kämpa mot resursbristen.
Jag är för ung för att vara bitter. Jag kan inte tillåta mig själv att bli det.
Jag tror inte att jag är unik. Jag är säker på att det finns fler som känner som jag. Därför, kära kommunpolitiker, måste ni börja prioritera ridsporten och det nu! Annars riskerar ni att förlora några av alla oss som kämpar där ute på ridklubbarna med att sysselsätta, fostra, uppmuntra och stötta de tjejer som kommer att leda samhället i framtiden.
Jag undrar om ni har råd att strunta i oss?
/Elin
Ju mer jag tänker på det, desto mer arg, ledsen och en liten smula uppgiven känner jag mig. Svenska Ridsportförbundet storsatsar nu för att hjälpa medlemsföreningarna med att hitta argument att ta med sig till beslutsfattarna i hemkommunerna. Jag hoppas innerligt att den här satsningen ger resultat.
Det är min egen vardag på ridskolan som får mig att känna den där tendensen av uppgivenhet och lite, lite bitterhet över att min idrott är så förfördelad jämfört med klassiska "killidrotter" som ishockey och fotboll. I ridskolevardagen är det alltid ont om pengar. Det finns fantastiska människor med massor av goda idéer, men budgeten ger aldrig utrymme till något mer än det absolut nödvändigaste.
Jag älskar mitt arbete på ridskolan. Jag älskar ridsporten och jag älskar hästar. Jag älskar engagemanget som finns och jag älskar att undervisa. Jag är stolt över att få vara en förebild och jag är tacksam över att få möta så många människor i olika åldrar varje dag. Jag tror inte att någon som har träffat mig har missat att det är det här som jag brinner för.
Ändå tvivlar jag. Tvivlar på om de nästan 40 yrkesverksamma år som jag förhoppningsvis har framför mig ska ägnas åt ridsport. Tvivlet bottnar i att jag är osäker på hur länge jag kommer att orka kämpa mot resursbristen.
Jag är för ung för att vara bitter. Jag kan inte tillåta mig själv att bli det.
Jag tror inte att jag är unik. Jag är säker på att det finns fler som känner som jag. Därför, kära kommunpolitiker, måste ni börja prioritera ridsporten och det nu! Annars riskerar ni att förlora några av alla oss som kämpar där ute på ridklubbarna med att sysselsätta, fostra, uppmuntra och stötta de tjejer som kommer att leda samhället i framtiden.
Jag undrar om ni har råd att strunta i oss?
/Elin
Kommentarer
Postat av: Karin
Hejja Elin !!
Håller med till fullo, förstår precis hur du känner. Men HUR ska vi få dem att förstå ?
Trackback
