Om bekräftelse, hjärnspöken och allt det där.
De senaste dagarna har det varit alldeles för fint väder för att man ska vilja sitta inne framför datorn. Jag misstänker att mina CUS-kamrater har tänkt likadant som jag. Idag är det lite mulet här i Växjö och konstigt nog hoppas jag på regn. Det är för att jag vill att gräset ska växa så att hästarna får fint bete i år också.
Som några av er vet så brukar jag tjata om hur viktigt det är med positiv förstärkning. Alltså att man berömmer och tackar de som hjälper till och att man ser och bekräftar människorna omkring sig. Trots att jag tycker att det är bland det viktigaste som finns så har jag själv otroligt svårt att ta emot beröm. Det är jag inte ensam om.
För två år sedan gick jag Ridsportens Affärsskola och där var det många av kursdeltagarna som tyckte likadant som jag, att det är lite pinsamt att få positiv kritik. Vår kursledare sa då att det räcker att säga "tack!" när man får beröm. Jag övar på det. Övar på att inte vifta bort de fina orden, utan att ta dem till mig.
Varför är det då så svårt att höra andra säga att man är bra på något? Egentligen borde det ju kännas rakt igenom uppmuntrande. Jag vet inte om det är Luther eller Jante eller min gamla skolfröken från lågstadiet som ekar i mitt huvud och säger åt mig att jag inte ska tro att jag är något. Eller någon. Den där rösten i min hjärna är så stark att jag misstar den för att vara min egen. Jag jobbar med att överrösta den, för när den får övertag förvandlas jag till en blekare version av mig själv. Så är det för mig, jag vet inte hur ni andra känner det?
En gång i tiden var det bekräftelsen från de vuxna i ridklubben som fick mig att börja engagera mig ideellt. Om jag ska vara ärlig så hade jag aldrig fortsatt att blogga utöver "mina" veckor om det inte hade varit för att jag har fått så mycket positiv feedback på mina inlägg. Jag erkänner att jag är beroende av bekräftelse från andra. Det ÄR viktigt för mig att känna att jag presterar bra, då mår jag bra. När det kommer till kritan är det där en svaghet, för om man bara tycker om sig själv i rollen som ideell ledare eller i sin yrkesroll så blir det svårt att veta vem man verkligen är.
På vårt förra CUS-möte så skrev vi lappar med feedback till varandra. Jag har fortfarande inte läst mina lappar (förlåt!). Kanske ska jag göra det idag? Högt, så att elakingen i mitt huvud håller tyst.
/Elin
Det rör sig
Det är en alldeles ljummen majkväll och jag har just varit ute på sista hundrundan för idag. När vi gick där och andades in blomdoften (jag) och miljoners miljarders olika dofter (valpen), så kom jag att tänka på förändring. Jag har till exempel alltid trott att jag är en renodlad kattmänniska, men så visade det sig att jag älskar att vara hundägare.
Jag tänker också att det är så lite man vet. Så lite man vet om sig själv och om framtiden. Om jag för ett år sedan hade vetat vad jag vet idag så hade jag handlat helt annorlunda och gjort andra val. Det hade antagligen sparat mig en hel del tårar, men å andra sidan så hade jag missat viktiga erfarenheter. (Det där sista kan jag inte riktigt tro på, än. Min förnuftiga sida säger mig att man ju till slut brukar inse att allt dåligt för med sig något gott...)
Ridsportare anklagas då och då för att sakna förändringsvilja. I vissa fall är det säkert berättigat. I andra fall är det faktiskt inte så dumt att det rör sig lite trögt. Om man tar sig tid till eftertanke när man fattar beslut så har man förhoppningsvis analyserat konsekvenserna av vad som kommer att hända. Det är också så att man i en ideell organisation inte kan ha lika höga krav på att saker ska genomföras omedelbart som man kan i ett företag. Det kan vara klurigt att hitta balansen mellan hur stora krav man kan ställa på de som engagerar sig på sin fritid och det resultat som man vill uppnå.
Omvärlden förändras och vi med den. Ibland känner jag att det är skönt att ha ridsporten som en fast punkt, att det finns något som är hyfsat beständigt när allt annat snurrar så fort att jag blir åksjuk. Kanske är ridsporten stelbent, kanske är jag konservativ.
Samtidigt som jag uppfattar ridsporten som trygg så vet jag att det händer så otroligt mycket, på alla nivåer. I klubbarna, i distrikten och centralt. Så många ideella, så många anställda, så många ryttare, så många hästälskare som varje dag jobbar för att behålla och förbättra sporten som vi älskar. När någon säger att det går långsamt, kom ihåg att varje förändring börjar med dig själv!
Så här om våren när kvällarna är blå är det lätt att drabbas av vemod. Vad passar inte bättre då än att läsa Karin Boye, ni vet hon som skrev om att det är resan som är mödan värd? Kanske är det inte förändringen i organisationen som är det viktiga, utan utvecklingen av människorna som förändrar organisationen? För mig är det den utvecklingen som är resan.
/Elin, som älskar sin hund. Och katter... ;)
Om trygghet
Stallklimatet kan vara hårt. På min ridskola var det väldigt tydligt vilka i stallgänget som hade högst status. Försöken att klättra i hierarkin ledde till att jag gjorde och sa saker som jag inte är speciellt stolt över idag. Å andra sidan har jag också blivit utsatt för sådant som jag idag skulle klassa som mobbning och som jag som vuxen aldrig skulle acceptera. När det hände teg jag om det. Jag ville så förtvivlat gärna vara en av de coola stalltjejerna och jag trodde att de skulle tycka att jag var töntig om jag pratade med någon vuxen, att jag skvallrade.
Att tro att det inte förekommer mobbning och kränkningar inom ridsporten är naivt. När jag växte upp var det inte bara vi barn och ungdomar som stundvis betedde oss illa mot varandra. Det fanns vuxna som inte var snälla mot varandra. Det fanns vuxna som faktiskt utnyttjade oss som var unga för att vinna sina egna strider.
Jag är tyvärr ganska säker på att detta förekommer än idag.
I mitt arbete som ridlärare och en av mina viktigaste uppgifter är att bidra till att skapa en trygg stallmiljö. Det svåra är att det säkert finns fler som resonerar som jag gjorde, som inte vill prata med någon vuxen. Jag vill att alla i vår förening ska känna sig välkomna och må bra i stallet. Det svåra är att upptäcka otryggheten. Det är vi vuxna som har ansvar för stallklimatet och vi måste ta det på allvar. Vi pratar mycket om ungdomsinflytande i ridsporten och ett väldigt konkrekt sätt att jobba med det i föreningen är att fråga ungdomarna hur de mår och att ta deras känslor på allvar. Om någon känner sig orättvist behandlad är det upp till ledarna i föreningen att agera.
I CUS arbetar vi mycket med det som kallas trygghetsfrågor. Jag hoppas att ni alla har fått och läst Trygg i stallet, som följde med Häst & Ryttare? Där finns många bra tips på hur man kan jobba för att få en bra stallmiljö, för alla.
Trygghetsbilagan är bara början. Vi jobbar vidare och jag vet att det finns många som tar ett jätteansvar i föreningarna. Ni gör ett fantastiskt jobb! Det är ju ute i verkligheten på ridklubben som man på riktigt kan göra skillnad.
/Elin
Facilitators stay veggie
Karin Mattson Weijber och Malin Morén.
Tiden går fort när man har roligt!
Hel och ren
Kära bloggen,
Eftersom jag uppenbarligen är en person med lite för mycket fritid så brukar jag roa mig med att läsa en hel del ridsportbloggar. För er som inte är så bevandrade i ämnet kan jag rekommendera ett besök på http://horsespot.se
Många av de här bloggarna beskriver ingående vilken utrustning som de använder till sig och sina hästar. Det får mig att fundera över hur marknaden för ridsportprylar formligen har exploderat sedan jag var liten. Jag säger inte att det har blivit bättre, jag säger inte att det har blivit sämre. Jag konstaterar bara att det har blivit annorlunda.
När jag växte upp brukade jag och stallkompisarna övertala någons förälder att skjutsa oss till Börjes i Tingsryd på sportlovet. Vi lusläste katalogen och sparade pengar i månader. Vägen mellan Tingsryd och Kalmar är krokig och jag blev ofta åksjuk och kräktes i vägkanten. Ändå var det den bästa utflykten på hela året. Det var hög status att ha eget träns och schabrak till sköthästen. Jag kommer fortfarande ihåg mitt svarta träns med vitt foder som kostade 129:- Jag kan inte minnas att vi var speciellt intresserade av varumärken på hästutrustningen, då var det viktigare med jeansmärket på kläderna som man hade i skolan. I stallet använde vi de kläder som var för slitna eller trasiga för att kunna användas på andra ställen.
När jag var 16 år skaffade jag och mamma häst ihop. Då förändrades något. Plötsligt blev det viktigt för mig att ha en hopp- och en dressyrsadel. Jag lärde mig att lina benen så att jag kunde matcha benlindorna och schabraket. De kommande åren blev jag mer och mer medveten om hur jag och hästen var utrustade i stallet. Att använda avlagda kläder där var inte längre okej. Det skulle vara fräscht och snyggt. Så där höll jag på, till nästa stora förändring i livet inträffade: Jag flyttade hemifrån.
När man ska betala sin egen mat och hyra är det inte längre läge att prioritera snygga hästtäcken. Nu är det mer det praktiska och funktionella som gäller. När man ska kombinera heltidsarbete med ideella uppdrag, häst, hund och att träffa sin vänner så väljer man bort att linda benen. Det är snyggt, men det tar tid. Bättre då att rida med benskydd.
Hur det än är så är ridsport en materialsport. Vi skojar om att "kan man inte rida bäst så kan man i alla fall vara snyggast klädd". Det finns en ton av allvar i det där, för det är faktiskt inte alla som har råd att rida. Alls. Inte ens en gång i veckan på ridskolan. Trots att avgiften för en ridtermin är hög om man jämför med andra idrotter, så går många av landets ridskolor på knäna. Alla har inte råd att rida, men för de företag som tillverkar hästutrustning ser det desto ljusare ut.
Jag läser bloggar av mestadels unga tjejer som beskriver sin fina utrustning. Jag gör det som avkoppling, men det är något som gnager i mig. Är ridsporten en snobbsport, som vissa hävdar? Ska jag bara acceptera att livet är hårt och orättvist, släppa det och gå vidare? Eller kan vi på något sätt skapa ridsport för alla, oavsett ekonomiska förutsättningar?
/Elin
Ni är mina hjältar
Det är ni som är idrottsrörelsen. Det är genom alla era tusentals ideella timmar varje år som vi kan fortsätta med våra idrotter. Ni är de finaste jag vet.
Idag har jag stått på banan på ridklubbens lokala hopptävling för ponny. Vi var utomhus och stundtals strilade regnet. En av huvudfunktionärerna (som får betalt!) hade vaknat på fel sida och var omotiverat grinig. Vindbyar fick infångarna att falla som dominobrickor. Ändå fortsatte alla mina medfunktionärer att höja hinder, bära bommar, vifta med flaggor och alla andra mer eller mindre roliga uppgifter. Alltid med ett leende. Alltid med inställningen att man vill hjälpa till och att man vill lära sig nya saker.
Ni som stod där på banan med mig för första gången idag, jag hoppas att ni känner att ni vill göra det igen. Det är nämligen ni som är ridsportens framtid. Min förhoppning är att min intention att uppmuntra, stötta och behandla er med respekt framgick.
Ni som ALLTID är där, varje gång, utan undantag. Det är ni som ror runt idrottsrörelsen. Ni är alla mina hjältar och förebilder. Utan er på lokalplanet, på hemmaarenan, skulle vi i CUS inte ha något att göra. Ingen annan med central position i ridsporten heller. Tack för att ni finns och för att ni hjälper mig att se vad som verkligen spelar någon roll.
/Elin
Barn och ledstjärnor
| I onsdags var jag på Solvalla för att träffa fantastiska Jessica Ortiz Bergström. Hon har en hel del uppdrag för ridsportförbundet just nu och ett av dem är att hjälpa oss att göra ledstjärnorna mer tillgängliga för barn.
På ridsportforum 2010 så växte 10 st ledstjärnor för ridsporten fram och i den sista fasen när det skulle slipas på formuleringarna så vart det någon slags överenskommelse i rummet om att formuleringarna inte skulle anpassas helt efter vår yngsta målgrupp utan att vi skulle göra dem mer tillgängliga på annat sätt. Och nu är det sannerligen dags att ta tag i detta! |
 |
/Jennie
Hur engagerar man ideella krafter? Del 2
Mitt första inlägg i ämnet hittar du här: http://ungiridsporten.blogg.se/2012/april/utkast-april-26-2012.html
Jag hade tre tips i första inlägget, så därför fortsätter jag med punkt fyra.
4. Undersök vilka drivkrafter som finns i din organisation
Vad är det som engagerar? Kan ni i föreningen tillfredsställa det engagemanget på något sätt? Här är några drivkrafter som jag tror är vanliga bland ideellt arbetande, men för att vara säker måste du ställa frågan till de som du vill engagera.
- Hitta gemenskap
- Känna att man gör nytta
- Vara där kompisarna är
- Umgås med sina barn eller stötta barnet i sitt intresse
- Få bekräftelse
- Ge tillbaka till den idrott som man själv känner att man har fått mycket av
- Ha roligt!!
Jag har ett bra exempel på en person som blev ideellt engagerad "mot sin vilja" och det är min mamma. När jag växte upp sa hon alltid att hon inte var någon föreningsmänniska. Hon var visserligen med mig i stallet och delade mitt hästintresse när jag växte upp, men hon hade inga förtroendeuppdrag. Idag är hon engagerad i både valberedningen och i tävlingssektionen i min ursprungsförening.
För henne började det med att hon blev tillfrågad och lät sig övertalas av en ihärdig ridskolechef. Mamma var nog ganska skeptisk till en början, men när hon märkte att hennes engagemang gjorde skillnad i föreningen blev hon motiverad att fortsätta. Idag är både jag och min bror vuxna och har flyttat hemifrån och det är härligt att se att vår mamma har en meningsfull fritid i föreningslivet.
5. Ge människor chans att påverka
De flesta brukar tycka om att få vara med och bestämma. Se till att de som har ett förtroendeuppdrag får vara med och dra upp mål och riktlinjer för organisationen. Använd kreativa metoder, testa nya grepp och kom ihåg att fika mycket :-)
Om man känner att man har utrymme att testa sina idéer och möjlighet att påverka sin egen situation ökar motivationen. Som ett plus i kanten brukar det här leda till personlig utveckling för de inblandade. De lär sig också att samarbeta och att kompromissa, vilket är nog så viktigt.
6. Håll avslutningssamtal
När någon lämnar sitt uppdrag, oavsett orsak, ta dig tid att prata med personen. Red ut vad som har varit bra och vad som kan förbättras i organisationen. Då känner sedan båda parter att det är okej att vid tillfälle återuppta samarbetet.
När någon har bestämt sig för att öppna nya dörrar så kan man förvänta sig ärligare svar än man kan medan personen fortfarande är mitt uppe i sitt uppdrag. Ta vara på den chansen, för det är en chans, även om det kan svida att höra sanningen ibland.
/Elin
Barn i ridsporten
Jag har ingen egen erfarenhet av att tävla ponny, utan har bara ridit lätt klass på stor häst. Jag tycker att frågan är knepig och har inte någon klar uppfattning om vad som är rätt eller fel.
Enligt FN:s barnkonvention är man barn upp till 18 år. I idrotten är man barn till man är 12. I ridsportens föreningsliv är man ungdom upp till 26 (själv är jag 27 och snart att betrakta som gammal i ridsporten...)
Det betyder att alla som tävlar ponny i vårt land är att betrakta som barn, enligt FN. Är det rätt att barn tävlar mästerskap som SM och EM? Är det rätt att det finns barn som har flera ponnyer som var och en för sig har kostat hundratusentals kronor? Hur vet man att det är barnen själva som har valt att tävla och att inte någon vuxen har valt åt dem? Det finns barn som tävlar stor häst och då gör de det tillsammans med vuxna ryttare, är det lämpligt? Jag har inga bra svar.
Det här är något som alla idrotter brottas med, men för oss i ridsporten blir det om möjligt än mer komplext. Vi har inte bara barnen att ta hänsyn till utan också deras ponnyer. Ridsporten är dessutom en dyr sport. Det kostar att tillhöra eliten. Jag är ganska säker på att pengarnas inblandning gör att känslorna svallar ännu mer för de inblandade. Se bara på striderna kring ponnyprispengar.
Hur vi ska komma till rätta med det här är det nog tyvärr ingen som vet. Det som jag är helt säker på är att både barn och hästar förtjänar att bemötas med kärlek och respekt. Det, och att de här frågorna behöver lyftas och diskuteras, det är mina utgångspunkter. Håller ni med mig?
/Elin
Organisationsprojektet in i nästa fas!
avtackningsgåva väntar på honom!
Avtackning av struktur och samverkan - Elin J står i mitten!
Avtackning av Föreningsservice - Ann-Cha står i mitten!
Hur många personer behövs det till att sätta upp fyrfältare på väggen?
Svaret är tre personer - Lotta, Oscar och My!
Jag funderar också lite på den extremt underliga väggdekorationen,
När man tappar sugen
Först måste jag tacka för all fin respons som jag har fått på mina inlägg de senaste tiden, i kommentarer här, på Facebook, mejlen och IRL. Ni gör mig så glad!
En vän sa till mig att jag skriver om sådant som många tänker, men som få vågar prata om. Kanske är det sant och kanske följer dagens tema den linjen?
Jag tror att många av oss som håller på med ridsport tidvis känner oss trötta på det vi gör. Det gäller både förtroendevalda och anställda och sådana som jag själv som både arbetar med ridsport och som har ridsport som fritidsintresse.
För mig är det i huvudsak två saker som kan få mig att känna uppgivenhet:
1. Mina höga krav på mig själv
2. När jag känner att yttre faktorer hindrar mig från att påverka min situation
Den första punkten kommer jag nog få arbeta med hela mitt liv. Jag vet att jag inte är ensam om det. Jag har höga krav på mig själv på många av livets områden och ridsporten är inget undantag.
Det senaste året har jag äntligen kunnat släppa på min prestationsångest i ridningen och det är så fantastiskt skönt att jag knappt kan beskriva det. Jag hoppas att det håller i sig och att jag kan komma fram till vad det var som gjorde att jag blev fri, för det är så det känns. Jag är befriad från något som har tyngt mig så oerhört.
I mitt arbete som ridlärare och i mitt förtroendeuppdrag i CUS är jag sällan nöjd med min egen insats. Det räcker inte att vara bra, jag vill vara perfekt. Helst varje dag, hela tiden. Jag förstår såklart att det inte är möjligt, inte för någon. Hur man gör för att komma ifrån det vet jag inte, men jag jobbar på det.
När prestationsångestmonstret sätter sina klor i mig så känner jag mig värdelös. Värdelös och hjälplös, jag ger för stunden upp allt. Som tur är har jag fina vänner och medmänniskor runt mig som kan hjälpa mig tillbaka in på rätt spår och det är mitt bästa tips. Försök att hitta de där människorna som kan stötta och peppa när allt känns tungt, så att du slipper bära lasset alldeles ensam. För mig är det vägen tillbaka till inspiration och kraft.
Den andra punkten har på senare tid allt oftare handlat om ekonomi. Det finns så många saker som man skulle vilja göra på ridklubben, men pengarna räcker inte till. Ibland är det konflikter mellan människor som är det yttre faktorn som får mig att tröttna. Ibland är det att problemen är så många, stora och eller komplexa att jag inte känner att jag får någon överblick.
Återigen är det viktigt med kloka människor. Har man någon eller några som man litar på och som kan hjälpa till med att vända och vrida på det som känns tungt så kanske det blir lite lättare.
Jag har satsat mycket på ridsporten, på mitt jobb som ridlärare och på de förtroendeuppdrag som jag har och som har haft. Till slut insåg jag att jag hade glömt bort mig själv i alla det där. Den "privata" Elin hade inget utrymme längre. För tre månader sedan blev jag hundägare för första gången. Det är det bästa som jag har gjort, min valp har höjt min livskvalitet något oerhört. Att få busa och gosa och gå ut i skogen och kamma och klippa klor och bara tänka på något annat än ridsporten har gjort att känner att jag nog håller ut ett tag till.
Ridsportare är fantastiska och ni måste vara rädda om er! Jag önskar att varenda en av er får kraft nog att hålla ut de där dagarna när man, om sanningen ska fram, faktiskt skulle vilja glömma allt vad hästar heter. Var och en av er är betydelsefull och jag hoppas att ni har någon i er närhet som kan säga det till er. Varje dag.
/Elin
Vänner med friends
Jag har precis satt mig på Roslagsbanan och är på väg hem från ett möte hos friends. Med mig hade jag Eva och Helena. Dagen startade egentligen på Idrottens hus, där vi hade frukostmöte innan vi gick vidare till friends huvudkontor där Camilla och Amelie tog emot oss.
Vi var där för att prata det som varit och det som komma skall, för vi känner oss nämligen säkra på att vi ska fortsätta vara vänner, ridsporten och friends samarbete ska fortsätta!
Ansökningstiden till idrottslyftet har gått ut och det är i dagsläget inte klart hur många föreningar som sökt pengar för friends kartläggning. Friends gör dessutom en satsning som de kallar "Trygg idrott" och för ridsporten innebär det till en början att 20 föreningar under en treårsperiod får stöd och utbildning av friends.
Det finns fortfarande platser kvar för ridsportens föreningar, så om din förening är sugen - tveka inte att kontakta friends!
/Jennie
Poesi för för föreningsnördar.
Jag sitter på tåget från Växjö till Stockholm. Solen skiner och när jag tittar ut genom fönstret ser jag ett vårligt vackert Sverige-land. Jag är nästan beredd att glömma vinterns mörker och kyla. Nästan...
Idag och imorgon är det möte med Ridskole- och utbildningssektionen. Jag läser möteshandlingarna och det är där jag hittar den. Formuleringen.
"Den ideella föreningen är hjärtat i svensk ridsport."
Kanske är det bara nördar som jag som tycker att det låter som poesi? Kanske är ni läsare lika nördiga som jag...?
Hur det än är med det hoppas jag att hjärtat har kraft att fortsätta slå, i många år till.
/Elin
Just kids?
Vi märker ut oss inom idrottsrörelsen genom att bereda plats för ungdomar i föreningarnas, distriktens och den centrala organisationens styrelser. Jag tänker att vi på så vis har försäkrat oss om en ljus framtid. Unga människor ger sitt perspektiv på tillvaron och lär sig samtidigt hur det går till i styrelserummet, de skaffar sig erfarenheter som på lång sikt gagnar ridsporten.
Tyvärr har jag tvingats inse att alla vuxna inte tycker som jag.
Det finns föreningar där ungdomarna inte släpps in i styrelserummet. Det finns föreningar där ungdomarna bara får närvara på ungdomssektionens punkt. Ungdomarna får höra att deras åsikter inte är lika mycket värda. Det finns vuxna människor i vår organisation som aktivt motarbetar det ungdomsinflytande som ridsporten får så mycket beröm för.
Det gör mig förbannad. Förbannnad och konfunderad, för jag förstår inte hur ni tänker?
Vem tror ni att ni gynnar när ni utmanövrerar de som är experter på att vara unga idag? Att vara ung kan betyda att man inte har lika mycket erfarenhet som den som är äldre. Det behöver inte betyda att man saknar kompetens. Ridsporten är en organisation med till största delen unga medlemmar. Vi är inte vilka ungar som helst, vi är de som ska se till att ridsporten finns kvar även i framtiden. För det vill ni väl?
/Elin
PS. Behöver du hjälp med att få de vuxna i din förening att följa stadgarna gällande ungdomssektionens delaktighet? Här hittar du kontaktuppgifterna till oss i CUS:
http://www3.ridsport.se/Svensk-Ridsport/Organisation/Sektioner/Centrala-Ungdomssektionen/
