Ridsporten - bästa ledarskolan.

Får man säga så med tanke på ev ledarskapsskole-konkurenter? Säkert inte. Men om jag säger att jag tycker det. Håller du med mig då?
 

På flera ställen har vi kunnat följa forskning som har visat på hur ridsporten via ridskolorna formar unga till ledare inom sina kommande yrkesval. Se på ridskolorna, utöver de 45 minuterna i sadeln lär man sig utan att tänka på det att samarbeta, lära ut, lära av andra, leda grupper, driva projekt, ta ett stort ansvar, vara noggrann, skapa rutiner, man ökar också sitt driv att utvecklas och nå högre upp - sätta mål...  Oavsett om det är att nå högre upp på hästryggen med ryktborsten, eller att ens ridgrupp för en högre betäckning i lektionslistan. Listan på vad ridsporten gett mig kan verkligen göras lång.

  Men, till skillnad från ridsporten finns det hästorganisationer där systemet med ridskolor som mötesplats för unga inte finns på samma sätt. Behovet av (kommande)ledare inom hästorganisationerna som helhet är stort, och möjlighet till samverkan och kontaktytor organisationerna emellan skulle kunna ge stora synergieffekter både initialt och i ett längre perspektiv. Detta är något projektet Framtidsspanarna tagit fasta på, ett HUS-projekt som jag blev nominerad till och som jag nu är stolt deltagare i. Tillsammans med fälttävlans och DUS-killen Oscar Eriksson representerar jag ridsporten.

Framtidsspanarna

- Ett gemensamt ledarskapsprogram för unga talanger inom hästorganisationerna

Målet med projektet framtidsspanarna är att deltagarna ingår i ett ledarskaps/mentorprogram som i första hand genomförs under 2012. Under ledning och inom ramen för programmet ska vi planera och medverka vid genomförandet av en avslutning av Framtidsspaning 2.1 i form av en aktivitetsdag under hösten 2012.

Deltagande organisationer i projektet är: Svenska Ridsportförbundet, Svensk Travsport, Svensk Galopp, Svenska Hästavelsförbundet, Svenska Islandshästförbundet, Avelsföreningen för den Svenska Varmblodiga Hästen och, Brukshästorganisationernas Samarbetskommitté.

Jag ser det som en stor möjlighet att vara en del utav projektet, både genom att komma de andra organisationerna närmre för att skapa fler kontakter och samarbetsmöjligheter. För även om vi är olika, är mycket lika och oavsett storlek och ålder på organisation kan vi lära mycket utav varandra. Att det dessutom leder till deltagande i ledarskapsprogrammet är något jag är otroligt stolt över. Att utveckla mitt ledarskap är något som jag verkligen brinner för – och det har ridsporten skapat! Hästsporten, och ridsporten i synnerhet är en fantastisk ledarskola och min resa har bara börjat. Projektledare Ulrika Backan, Johan Fyrberg och andra föreläsare ger mig många verktyg på vägen.
Jag skulle kunna berätta om detta i flera mils rader, så undrar ni något eller någon tanke som väckts som ni vill dela med de andra organisationerna får ni gärna höra av er till mig. m.gustafsson@billdalsridklubb.com

Stora sommarkramar,
Malin Gustafsson, CUS.

 
Till vänster i bild ser ni Theleborgs ridskolehäst Rotella. En pärla som är med och skapar många unga ledare!

 

 
 

På gång…

Nu är det då spikat och klart, i höst kör vi ett pilotprojekt för att gå in och stötta upp Distriktens Ungdomssektioner med resurser och utbildning. Vi börjar med tre distrikt. Vilka distrikt det är? Ja, det är inte klart än i skrivande stund, men vi har valt ut några distrikt med olika förutsättningar som kommer att tillfrågas.

Projektledare för projektet är Veronica Åkerström. Jag lärde känna Veronica när jag satt i DUS i Stockholm. Hon jobbade då på kansliet och hade bland annat ansvar för ungdomsfrågorna. Jag är så glad över att hon tackade ja till det här jobbet, vi kunde inte fått någon bättre till det. Under tiden i DUS i Stockholm var hon en ovärderlig resurs för oss, hon har lärt mig massor om styrelsearbete och nu är alltså tanken att fler ska få ta del av hennes hjälp!

Jennie


Gästblogg av Isabella och Olivia, ledare på Horse Camp

Hej!

Vi heter Isabella Ljung och Olivia Sjögren. Vi är 15 år och kommer från Theleborgs Ryttarsällskap där vi sitter med i ungdomssektionens styrelse, TUSS. Vi var båda ledare på Horsecamp i år och därför bad Elin oss att blogga om Horsecamp 2012. 
 
Horsecamp är ett avsuttet läger med olika clinics och föreläsningar. Horsecamp hölls första gången 2010 och har varje sommar sen dess varit på Tingsryd Travbana. Lägret anordnas av Smålands DUS och barn från hela distriktet är välkomna.
 
Under våren hade ledarna för Horsecamp flera möten där det bland annat bestämdes vad som skulle stå på programmet, såg till att allt stämde med budgeten och skickade ut inbjudningar till distriktets ridklubbar. Vi ville vara med som ledare eftersom vi trodde att det kunde bli väldigt lärorikt och roligt vilket senare visade sig stämma.
  
Under campet stod bland annat gymkhanaclinic, unghästföreläsning, CUS – Trygg i stallet och ponnytrav på programmet. Vår personliga favorit var gymkhanan eftersom det var häftigt att se på med fart och fläkt. Vi fick se på när VM-ryttaren Eva Persson visade hur det kunde gå till med sin ponny Gipsy medan Norges landslagstränare Younes Ahlbom förklarade grenarna och svarade på frågor. Trygg i stallet med CUS var en annan favorit som Elin tidigare har skrivit om i bloggen.
  
Det var väldigt roligt att vara med som ledare. Man lär sig väldigt mycket, både på föreläsningarna och utanför. Både barn och ledare var riktigt trevliga och det var inga stora problem alls. Innan trodde vi att det skulle bli stressigt men så var det inte alls, alla ledare hade koll på sina områden och allt flöt på bra!
  
Vi hoppas på att kunna vara med även nästa år, hoppas vi ses där!
 

Föreläsning på Horse Camp

Idag har jag haft den stora äran att få gästspela på Horse Camp i Tingsryd. Det är alltid så roligt att få komma ut och träffa alla kloka, nyfikna och härliga ungdomar. De såg lite bleka ut eftersom de hade tillbringat två nätter i uteboxarna på travbanan, men de orkade ändå med att koncentrera sig, bara det är imponerande!
 
Som jag nämde igår så handlade mitt pass om trygghetsfrågor. Jag började med att låta deltagarna gruppera sig, så att de blev tre eller fyra i varje grupp. Därefter fick de presentera sig för varandra. Sedan följde olika diskussionsfrågor med trygghetstema, där jag hade kommit på några själv och lånat några från trygghetsfliken på ridsport.se
 
Ett viktigt medskick vad gäller trygghetsfrågorna är att de alltid är vuxnas ansvar. Jag frågade Horse Camp-deltagarna vad de vuxna på ridklubbarna skulle kunna göra för att barn och ungdomar där skulle kunna må ännu bättre. Här är några av svaren:
 
  • Vuxna bör hålla koll på vuxna. Även vuxna kan vara fräcka och spydiga.
  • Styrelsen ska vara bra förebilder.
  • Det handlar om att visa respekt och att ha en trevlig ton mot alla.
  • Det borde finnas fler vuxna i stallet.
  • Vuxna borde arrangera aktiviteter tillsammans med ungdomarna så att alla lär känna varandra bättre.
  • Säg hej!
  • Försöka se och prata med ALLA!
  • Visa att ni som är vuxna finns!
  • Vänta inte på att barnen ska ta kontakt om de mår dåligt, prata med dem.
  • Mycket beröm!
  • Splittra grupper om det finns risk för gängbildning.

Detta är bara ett axplock av alla genomtänkta svar som jag fick in. Som ni ser så finns det massor som vi kan göra på ridklubbarna. Jag ska sammanställa hela listan och hoppas att jag genom att förmedla den till så många ridklubbar jag bara kan kommer att förvalta förtroendet som jag fick från ungdomarna som jag träffade idag.

/Elin


Trygg i Småland

2009-2011 var jag engagerad i styrelsen för Smålands Ridsportförbund. Något av det som jag är mest stolt över under den perioden är att jag var med i gruppen som initierade och arrangerade Horse Camp. Horse Camp är ett avsuttet läger för barn och ungdomar i distriktet. Det genomfördes första gången 2010 och just nu pågår den tredje upplagan av lägret på Tingsryds travbana. Eftersom jag känner så starkt för konceptet blev jag extra glad när jag blev tillfrågad om att komma och leda ett pass på årets Horse Camp.

Imorgon förmiddag ska jag och de cirka 50 ungdomarna på plats tillsammans jobba med trygghetsfrågor. Jag är otroligt förväntansfull, för det här är faktiskt den första föreläsning som jag planerar och genomför helt på egen hand. Jag har pratat inför grupper förut, men då har antingen någon annan hjälpt mig med upplägget eller så har vi varit flera personer på plats. Jag kommer att använda mig av flera olika övningar. Jag hoppas att det kommer att göra att alla känner sig delaktiga och att de blir aktiva.

Om ni vill så återkommer jag imorgon med en rapport om hur det gick och en mer ingående beskrivning av upplägget. Jag vill ju inte avslöja för mycket i förväg... :)

Om någon för tre år sedan, när jag var alldeles ny i CUS, hade sagt till mig att jag skulle ge mig ut som representant för CUS och prata inför 50 personer, så hade jag nog svimmat. Tänk vad mycket som har hänt under de här åren som har gått, vad mycket jag har lärt mig. När man har ideella uppdrag får man inte betalt i pengar, man får annat med sig. För mig är några av de sakerna stärkt självkänsla och en ökad tro på mig själv. Det kan inte köpas för pengar.

/Elin




Gästblogg - en hälsning från fotbolls-EM i Ukraina

Camilla Hagman jobbar på Svenska Fotbollförbundet och är samordnande chef för fotbollspolitik, marknad, information, kommunikation, evenemang och EM 2013. Hon har tidigare varit chef inom ett flertal områden på Riksidrottsförbundet och dessutom ungdomschef på Svenska Ridsportförbundet. Just nu är Camilla dessutom ordförande för Ridskolan Strömsholm AB.

Jag har haft förmånen att jobba med Camilla och vill verkligen uttrycka att hon inspirerar mig, både som ledare och människa.
Så varsågoda, dagens gästbloggare är Camilla Hagman.
/Helena

Jag är i Ukraina på EM i fotboll. Och man skulle kunna tro att livet här är dystert efter två förluster i gruppspelet, och därmed missad chans att gå vidare. Men icke.

Minglade på fan-street igår. En av Kievs största gator är avstängd för att vara vattenhål för alla tillresande och inhemska supportrar. Mitt i finns Swedish Corner – svenska fans mötesplats med allt vad en bra stämningshöjare behöver – musik, mat, dricka och trevliga människor. Jag blir helt tagen av stämningen – vilken glädje, vilken stolthet, vilken fest! Jag pratade med några supportrar. De är stolta. Sverige gjorde en bra match mot England. Hela laget kämpade, de visade att de ville.

Att vara stolt är bra, att vara nöjd är motsatsen.

Jag tycker svensk ridsport är bra på att ha ett driv framåt. Vi lutar oss inte tillbaka och är nöjda. Känslan av att bra alltid kan bli bättre finns där. Åtminstone är det min erfarenhet från många år som engagerad CUS:are, DUS:are och US:are. Det är något svensk ridsport har fostrat mig till, jag har tillåtits pröva nya idéer och tankar, alltid fått konstruktiv feed back vad som funkar bra eller mindre bra, och det är något jag idag har med mig i allt jag gör. Inte minst i det uppdrag jag har som styrelseordförande för Ridskolan Strömsholm AB. Det finns de som tycker att ”pröva nytt ”är modigt. För mig, sprungen ur svensk ridsport, är det en självklarhet. Det är något vi ska värna om. Våga pröva, våga ändra och våga göra!

Samtidigt slås jag av en fundering. Är vi tillräckligt stolta i svensk ridsport? Håller vi ihop? Bygger vi laget? Jag tycker inte det. I alla fall inte tillräckligt. Här har vi alla, oavsett roll, en uppgift att göra. Jag tycker att vi allt för många gånger har mer synpunkter på vad andra gör än att se till att mitt eget bidrag leder till en stark ridsport och strävan mot gemensamma mål. För att se och förstå varåt vi strävar krävs en tydlig ledning, tydliga mål. Och det krävs förebilder. Och när jag tänker efter så har vi ju några fantastiska förebilder i svensk ridsport. Jag är stolt över Jens Fredricson och våra övriga lärare och medarbetare på Strömsholm. Vilket driv, vilken kraft. Det slår mig att Rolf-Göran Bengtsson hade nog aldrig kunnat vinna svensk idrotts finaste pris – Jerringpriset – om vi inte hade en stolthet inom svensk ridsport. Det är bra… men bra kan alltid bli bättre!

Solen skiner här i Kiev, det är dags att gå ner på fan-street och kolla läget. Idag möter vi Frankrike, en till synes betydelselös match. 13 000 svenskar har köpt biljett. Och ingen är beredd att överge sitt lag i motgång. Heja Sverige!
/Camilla Hagman


Sommarlov!

I torsdags hade vi skolavslutning och 200 glada barn fick ett välförtjänt sommarlov. Nu väntar tre veckors jobb på fritids för mig innan jag får fem veckors ledighet!

Jag ska försöka ta lite ledigt från mina ideella uppdrag också, men det är ju faktiskt inte alls lika lätt. Kanske av två anledningar, för det första finns ingen överenskommelse mellan mig och andra om att jag har ledigt från mina uppdrag och för det andra så är det ju så himla kul!

Så, vad är egentligen på gång? För min del handlar det om att vara med och starta upp ett projekt som riktar sig mot distriktsungdomssektionerna. Det ska vi försöka få till ett möte kring här i juni, men det är inte alldeles lätt när mötesdeltagarna bor från Luleå i norr till Helsingborg i söder. Sen är det lite smått och gott på trygghetsfronten som ska fixas så att hösten är förbered.

Är det kanske någon ute i detta avlånga land som har något roligt uppdrag på gång under sommaren som ni skulle vilja skriva ett gästblogginlägg om? Hör av er!

Jennie


Slutet på resan och början på en ny

Det är juni och examenstider. Jag råkade blinka för ett ögonblick och plötsligt har det gått åtta år sedan jag stod där på trappan med den vita mössan. Tiden går så fort när man har roligt.

Kanske drömmer några av er om att arbeta med hästar i Sverige eller utomlands? När jag hade slutat gymnasiet åkte jag till Estland för att jobba på ridläger. Det blev tre somrar som ridledare där, en otroligt lärorik och spännande tid. På sätt och vis kan man säga att jag hade tur, för jag hamnade hos en arbetsgivare som ställde lagom stora krav, behandlade båda oss som arbetade och hästarna schysst och som betalade ut lön. Tyvärr är hästbranschen inte alltid allt för nogräknad på de punkterna.

Till dig som ska ge dig ut på en ny resa, oavsett om den innehåller hästar eller inte, vill jag skicka med följande: Bestäm dig i förväg för vad du kan acceptera och vad du inte kan tänka dig att kompromissa med. Berätta för dem som du har runt dig där hemma om hur du tänker, så att det är uttalat. Det ska aldrig behöva kännas som ett misslyckande att vända hemåt igen, om det visar sig att arbetet inte lever upp till dina förväntningar.

Ha roligt, skaffa dig nya erfarenheter och var rädd om dig!

/Elin


Modet att vara den man är

Ofta poängterar vi hur viktigt det är att alla får vara sig själva. Hemma, i skolan, i arbetslivet och i stallet. Att veta vem man själv är kan vara vara nog så svårt, men ibland kan jag få för mig att det är viktigt att vara sig själv på rätt sätt i ridsporten. Ni är välkomna att rätta mig om ni tycker att jag har fel!

Jag tänker på det här med olika personlighetstyper. Man får tycka vad man vill om att dela in människor i grupper efter deras beteendemönster, men på alla ledarskapskurser som jag har varit de senaste åren har det varit aktuellt att prata om hur olika vi är och vad det har för betydelse för gruppen som man ingår i. Jag tror att de flesta som har ett förtroendeuppdrag är medvetna om gruppdynamikens betydelse för arbetets effektivitet. Ändå är vi dåliga på att ta vara på allas olika egenskaper.

För ett tag sedan fick jag höra att jag är en "ovanlig hästtjej". Med det menades att jag är relativt tystlåten, lite blyg, ogillar att stå i centrum och har en ganska mjuk framtoning. (Som en parantes kan här nämnas att jag var 21 år när jag slutligen förstod att jag kunde sluta skämmas för min bristande förmåga att vara sprudlande social, jag var något som kallades för introvert och det är ingen sjukdom). Jag är alltså ovanlig i ridsportsammanhang (högst ovetenskaplig slutsats), men ägnar ändå större delen av både min arbets- OCH fritid åt just ridsport.

Till viss del har jag anpassat mig. Jag har härmat andra, jag har lärt mig att kallprata om vädret på middagar. Jag kan prata inför folk utan att rodna. Det brukar ta några träffar med en ny grupp innan jag känner mig tillräckligt säker, men till slut kan jag ta mod till mig och göra min röst hörd. Det är när jag anpassar mig som jag får beröm. Då tycker andra att jag utvecklas, när jag pressar in mig själv i mallen. Ändå pratar vi så gott om att det är viktigt att man får vara sig själv.

Jag har några tips till den som känner igen sig i min beskrivning av mig själv:

  • Sätt dina egna gränser! Känns det förfärligt att prata inför gruppen, gör det inte. Det är utvecklande att ta sig utanför den bekväma zonen ibland och om det känns överkomligt. Gör det inte om du känner att du gör våld på dig själv. Det är inte värt det. Våga säga nej!
  • Om du hamnar på en mingeltillställning och tycker att det känns jobbigt att prata med okända - ta rygg på någon  som du känner och som är utåtriktad och social. Då kan den personen presentera dig för andra och så slipper du ta det jobbiga första steget.
  • Det svåraste tipset kommer sist och det är att sluta skämmas! Acceptera att du är du och var snäll mot dig själv. Du duger som du är och ibland är det modigaste faktiskt att låta bli att göra som alla andra.
  • Om du trivs bättre med att skriva än med att prata - gör det! Som ett exempel är mejl och sms är utmärkta för den som ogillar att prata i telefon.
  • Förut tyckte jag att det var pinsamt att jag var så dålig på att kallprata med frisören eller taxichauffören. Sedan läste jag en intervju med en taxiförare som sa att kunden får göra som han eller hon vill, då blir det en bra mix mellan pratigt och tyst för yrkesmannen. Nu kan jag alltså vara tyst utan att skämmas.

 

Och så några tips till den som leder en grupp där det ingår introverta/blyga/tystlåtna typer:

  • Ta enskilda samtal för att få veta vad personen tycker, om det inte kommer fram i gruppen.
  • Pepp och uppmuntran är bra, tvång och övertalning dåligt. Hur vet man skillnaden? FRÅGA den som det gäller.
  • Beröm den som har modet att säga ifrån och stå upp för sig själv.
  • Beröm den som har modet att prata inför andra.

 

Till sist: Det är fint att vi är olika. Fint och svårt. Jag tror egentligen inte att jag är en så ovanlig hästtjej. Det är bara att de som är som jag inte alltid syns lika mycket som de som är extroverta och utåtriktade. För att det ska bli riktigt bra behövs vi allihop, för tänk vad tyst och trist det hade blivit om alla hade varit som jag.

/Elin

Flisan, en tystlåten häst... ;)





Veckans viktigaste möte

I onsdags var det Sveriges nationaldag och bästa sättet att fira den på är ju såklart att ha CUS-möte. De flesta av oss möttes i Stockholm redan på tisdagskvällen för att gå på Gröna Lund. På Grönan var det Malin B och Frida som var modigast, tätt följda av Jennie. Själv vågade jag mig inte på så många karuseller, utan nöjde mig med att åka berg-och-dal-banan ett par gånger. Den ger mig lagom pirr i magen. Fint väder hade vi och roligt var det!

Martina och Malin G, som precis som jag höll sig på den lugna sidan.

Huvudtemat för onsdagens möte var trygghetsfrågor. Jennie ledde processen, som handlade om hur vi skulle vilja jobba vidare med de här otroligt viktiga frågorna. Vi var kreativa och fick en massa saker gjorda. CUS-mötena brukar alltid vara bra, men den här gången kändes det som att vi hade extra hög fart. Jag tror att det har en del att göra med att vi tog oss tid för pauser med skratt och vardagsprat och inte bara jobbade på. En annan bidragande orsak var säkert att vi alla brinner för ämnet. Att göra ridsporten tryggare är viktigt för oss.

/Elin


Framtidens idrottsförening

Hej!

 

Helgen har jag spendera på en idékonferens för RF och SiSUS:s distrikt. Jag var inbjuden i egenskap av att jag arbetar i RF och Sisus ungdomsråd. Programmet var fullspäckat och många intressanta ämnen avhandlades under de regniga dagarna. Många nya ansikten men även en del bekanta fanns bland deltagarna.

 

Under lördagen diskuterades hur framtidens idrottsförening kan komma att se ut. Behövs det en annan struktur för att vi ska kunna locka fler att engagera sig inom idrotten? Hur kommer engagemanget att se ut i framtiden? Vad tror du?

 

Vi fick även ta del av en mycket intressant redovisning om hur svensk media ser på idrotten när det gäller övergrepp, uteslutning och diskriminering.

 

Lördagen avslutades med middag med dans och jag gjorde mitt bästa för att förvara ridsportens heder på dansgolvet.

 

Konsekvensträd över vad som kan hända med nya föreningsformer.

 

Under söndagen kunde man välja att delta på valbara seminarium, jag valde att prata mer om hur vi kan få ut och arbeta mer med "idrotten vill" och barnrättsperspektiet i föreningarna. Gruppen kunde enas om att föreningarna troligen har dålig koll på vad " idrotten vill" säger. Jobbar din förening med " Ridsporten vill" ?

 

Kan du  ge några tips?

/ Klara, som laddar inför CUS-möte imorgon.

2012 - ja, året då Svenska Ridsportsförbundet fyller 100 år! Hur firar du?

Hur firar du att Svenska Ridsportsförbundet fyller 100 år?
Såhär firade vi i Billdal!

Nämligen i strålande solsken den 1 maj!
Det var Billdals Ungdomssektion som stod undertecknade som arrangörer och de skötte sitt uppdrag med bravur!
Det bjöds på tårtfest, tävlingar, ponnyridning, gymkhana, duellhoppning, maskeradtävling, ballonger i mängder och show!  

  dino 
En morgondagens stjärna, utklädd till clown och min arbetskamrat - ridskolehästen Kasper. Foto:Marianne Ahlm


Ännu en rising star, tillsamans med ridskoleponnyn Pluto. "Det roligaste var att rida allihopa på ett jättelångt led, Pluto skötte sig så duktigt! Jag ÄLSKAR honom, säger ryttarinnan". Foto:Marianne Ahlm


Dagen innan bakade Ungdomssektionen tårta! Här är en utav dem, tillsammans med Linnea Konnberg. Foto:Marianne Ahlm


Många ville vara med och fira 100 år! Hur firar du? Foto:Marianne Ahlm

Det blev en fantastisk dag och jag känner mig så otroligt stolt över att få vara med och fira detta jubileum!
Det känns också häfitgt att vara med och skapa det som om 100 år är historia då.

Jag är nu på väg mot Sthlm för att ikväll och imorgon träffa CUS-gänget igen! Jag lutar mig för en stund tillbaka i tågstolen och efter att ha bläddrat igenom jubileumsgalleriet känner jag mig imponerad av vad som hänt under dessa 100 år. Samtidigt så kikar jag ut genom en regnprickig fönsterruta och känner mig otroligt laddad för att göra de kommande 100 åren ÄNNU bättre. Det gäller att lära sig utav allt som varit, men sedan ladda vidare mot nya mål. Och tro mig, visionerna är STORA!


Du har väl inte missat jubileumsgalleriet? Kika in det och mycket annat på www.ridsport.se och ta del av 100-årig historia.


Mvh
Malin Gustafsson
-


Vi som blev kvar

Idag har jag besökt klubben där allt startade för mig. Det var där som jag började rida och det var där som jag hade mitt första ledaruppdrag. Jag blir så där härligt nostalgisk och gråtmild när jag tänker tillbaka på min ridskoleuppväxt. Det var ju där som grunden lades för den Elin som finns här idag.

Man brukar säga att den genomsnittliga ungdomen håller på med sin idrott i ungefär tio år. Vad är det då som har hållit mig kvar i ridsporten i över 20 år? Visserligen har jag haft egna hästar i olika omgångar, men någon stjärnryttare lär jag aldrig bli. Jag tycker att det är roligt att träna och ibland att tävla, men det är inte det som driver mig.

För mig har det alltid varit gemenskapen som har varit det viktiga. Långa regniga sommarlov med kortspel i klubbrummet och Falsterbo Horse Show på teve. Tidiga morgnar och sena kvällar med mockning och fodring, där jag kände att jag var delaktig i något viktigt. Vetskapen om att utan min insats får hästarna vara hungriga.

Det är fortfarande de ovärderliga relationerna till mina ridsportvänner som driver mig framåt. CUS-gänget är som en egenvald, fantastisk familj. Lyckan över att få se mina underbara ridelever på ridskolan utvecklas och växa. Det är ni som motiverar mig att kämpa när novembermörkret ligger tungt och när regnet här i Växjö aldrig tycks sluta falla.

Igår på föreläsningen sa Helena att ungdomar vill vara individualister i ett kollektiv. Huvudet på spiken, precis så är det för mig! Jag vill bli sedd och bekräftad i mina uppdrag och jag vill att min insats ska gagna organisationen och mina vänner i den. Under mina första 20 år som ridsportaktiv har jag nästan undantagslöst burits framåt av den känslan. Det är stort. Jag vet att det finns fler som jag och min övertygelse är att om vi kan hålla liv i gemenskapen så går ridsporten en ljus framtid till mötes.

/Elin

Spela rollen

Idag är jag i Kalmar, min födelse- och uppväxtort. Att komma hem till sina föräldrar är alltid lite speciellt. Jag har bott hemifrån i sex år, men när jag kommer på besök så är det som att vi direkt faller in i våra gamla roller. Jag sitter här under snedtaket i mitt gamla rum som för alltid kommer att påminna mig om längtan bort och om chanser som jag borde ha tagit. Här blir jag också påmind om att jag har gjort aktiva val för att skapa mig ett eget liv, utanför ursprungsfamiljen.

Anledningen till att jag är i Kalmar är att jag har varit på en föreläsningsdag arrangerad av Smålandsidrotten. Det var tre föreläsare på plats. Allra bästa Helena Carlsson som pratade om hur man kan engagera fler unga i det ideella arbetet, Johan Larsson som pratade om hur man jobba förebyggande mot kränkningar och mobbning inom idrotten och slutligen Patrik Sjöberg som berättade om sin bok.

Efter Helenas föreläsning kom det fram en dam som påpekade att det är konstigt att ungdomar i styrelser förväntas representera samtliga ungdomar i organisationen, medan en äldre person knappast förväntas föra alla pensionärers talan. Det tycker jag är tänkvärt.

En av ridsportens tio ledstjärnor lyder så här: Jag berättar öppet och tydligt om jag har olika uppdrag och roller.
Det handlar till exempel om att man kan ha flera olika styrelseuppdrag, eller att man kan vara verksam både som tränare och som hästhandlare och att man då måste hålla i sär sina roller.

Ibland kan man få en roll som man själv inte har bett om. Till exempel den som ungdomsalibi i en styrelse. Där kan man inte vara nog tydlig med att en person ju inte kan veta vad alla ungdomar tycker. Jag vet vad jag och mina närmaste vänner tycker, men inte vad alla unga ridsportare vill. Det räcker inte att fråga en, utan man får fråga flera.

Jag kan tycka att det är ganska skönt att spela en roll. Som CUS-Elin vågar jag betydligt mer än vad den privata Elin skulle göra, för när jag representerar CUS vet jag att jag alltid har uppbackning att mina styrelsekamrater. Jag har flera roller inom ridsporten. Mitt uppdrag i CUS är en roll, mitt arbete som ridlärare en annan. Jag är också tävlingsryttare (om än på låg nivå), uppstallad på ridskolan och jag vet att jag av vissa betraktas som en förebild. Det är många roller att hålla reda på.

Johan Larsson pratade om att det är viktigt att vi har samma värderingar i alla sammanhang som vi rör oss i. Vare sig jag jobbar ideellt eller är på arbetet, rider hästen på min fritid eller äter middag med mina kompisar så måste jag kunna stå upp för mina värderingar. Det är fint om vi inom idrotten kan backa upp varandra i det. Påminna om det är någon som glömmer hur det ska vara. Berömma när någon gör det där lilla extra för att alla ska få vara med. På så vis blir det lättare att vara sig själv i rollerna. Till och med när man som vuxen kommer hem och blir sina föräldrars lilla barn igen...

/Elin




RSS 2.0