Ung i ridsporten

Elin har verkligen lyckats beskriva vad ridsporten har betytt för henne och jag kan inte annat än instämma. Efter 9 år i grundskolan, 3 år på gymnasiet och närmare 300 högskolepoäng och flera år som yrkesverksam lärare så törs jag ändå påstå att det är i ridsporten som jag lärt mig nästan allt jag kan. I identiteten "ridsportare" känner jag mig kompetent och självsäker.



/Jennie

I mitten av 1980-talet föddes en flicka i en mellanstor stad i södra Sverige. Hon växte upp i ett alldeles vanligt, medelklassigt villaområde med mamma, pappa, en tre år yngre bror och en katt. Sex år gammal fick hon börja rida en gång i veckan på ridskolan som låg på bekvämt cykelavstånd från hemmet.

Hon var en ganska vanlig flicka. Hon gick på dagis och fick kompisar, provade olika fritidsaktiviteter, men det var bara ridningen som hon fastnade för.

Så fyllde flickan sju år och började skolan. Skolarbetet gick lysande, men det där med att få kompisar var knepigare. Hon var en blyg och lite försiktig flicka. När hon var i tioårsåldern fick hon äntligen börja cykla till stallet utan att mamma följde med och hon tillbringade så mycket tid som hon bara fick på ridskolan.

Bristen på kompisar i skolan kompenserades i stallet. Där fanns sköthästarna att ta ansvar för, där fanns kompisar som hade samma brinnande hästintresse som hon själv och som förstod. Förstod hur det känns i hjärtat när det nästan exploderar av kärlek till en häst.

När flickan var 12 år fick hon sitt första styrelseuppdrag, i ungdomssektionen. Hon som under skoldagarna mest tittade på sina skor och som bara pratade i klassrummet om läraren ställt en direkt fråga, hon fick gå på styrelsemöten och prata för föreningsungdomarnas sak.

16 år gammal blev hon ordförande i ungdomssektionen och inte långt därefter började hon undervisa ridgrupper. Hon som var så nervös när hon skulle prata inför klassen att hon bara ville gömma sig, hon höll nu ridlektioner för både barn och vuxna.

I stallet var hon inte det minsta nervös, för där fanns det vuxna som trodde på just henne. De förutsatte att hon gjorde sitt bästa och de såg henne för den hon var.

Ridskolan blev hennes fristad och hennes fritidsgård. Där kunde hon känna sig trygg och att hon var till nytta. Det var på ridklubben som flickan gick från barn till tonåring till vuxen. Det var människorna och hästarna på ridklubben som formade henne till en ansvarstagande, självständig och mindre tillbakadragen människa. Vad hade hänt om hon inte hade fått den chansen? Jag vet inte ens om jag vill tänka på det, för den där flickan, hon är ju jag.

Jag är inte det minsta unik. Det finns så många som har historier som liknar min.

Berätta din historia, vad har ridsporten betytt för dig? Berätta den för alla som vill höra och vill de inte höra så berätta den ändå. Hjälp till att märka ut ridsporten på kartan över idrottssverige!

/Elin

Karin om Jag är för ung för att vara bitter.:

Hejja Elin !!
Håller med till fullo, förstår precis hur du känner. Men HUR ska vi få dem att förstå ?


Svar:

Tack!

Jag förstår vad du menar, att vilja något behöver inte betyda att man vet hur man ska göra. Här är några tips från Svenska Ridsportförbundet:

http://www3.ridsport.se/ImageVaultFiles/id_24051/cf_559/Checklistor%20kommunikation.PDF

http://www3.ridsport.se/RidklubbRidskola/Nyheter/2012/04/Foreningenifokus/

Håll utkik här på bloggen och på ridsport.se framöver, för än är inte sista ordet sagt!

/Elin

Den senaste veckan har snedfördelningen av kommunala bidrag, till ridsportens nackdel, uppmärksammats i media.

Ju mer jag tänker på det, desto mer arg, ledsen och en liten smula uppgiven känner jag mig. Svenska Ridsportförbundet storsatsar nu för att hjälpa medlemsföreningarna med att hitta argument att ta med sig till beslutsfattarna i hemkommunerna. Jag hoppas innerligt att den här satsningen ger resultat.

Det är min egen vardag på ridskolan som får mig att känna den där tendensen av uppgivenhet och lite, lite bitterhet över att min idrott är så förfördelad jämfört med klassiska "killidrotter" som ishockey och fotboll. I ridskolevardagen är det alltid ont om pengar. Det finns fantastiska människor med massor av goda idéer, men budgeten ger aldrig utrymme till något mer än det absolut nödvändigaste.

Jag älskar mitt arbete på ridskolan. Jag älskar ridsporten och jag älskar hästar. Jag älskar engagemanget som finns och jag älskar att undervisa. Jag är stolt över att få vara en förebild och jag är tacksam över att få möta så många människor i olika åldrar varje dag. Jag tror inte att någon som har träffat mig har missat att det är det här som jag brinner för.

Ändå tvivlar jag. Tvivlar på om de nästan 40 yrkesverksamma år som jag förhoppningsvis har framför mig ska ägnas åt ridsport. Tvivlet bottnar i att jag är osäker på hur länge jag kommer att orka kämpa mot resursbristen.

Jag är för ung för att vara bitter. Jag kan inte tillåta mig själv att bli det.

Jag tror inte att jag är unik. Jag är säker på att det finns fler som känner som jag. Därför, kära kommunpolitiker, måste ni börja prioritera ridsporten och det nu! Annars riskerar ni att förlora några av alla oss som kämpar där ute på ridklubbarna med att sysselsätta, fostra, uppmuntra och stötta de tjejer som kommer att leda samhället i framtiden.

Jag undrar om ni har råd att strunta i oss?

/Elin

Om jag hade haft en patentlösning på ovanstående fråga så hade jag nog fått något slags pris...

I det senaste numret av Tidningen Ridsport finns det en artikel om svårigheten att hitta ideella tävlingsfunktionärer. Jag har varit ideellt engagerad i ridsporten större delen av mitt liv och tänkte här dela med mig av hur jag ser på saken.

Så här tror jag att vi kan öka det ideella engagemanget i ridsporten:

1. Postitiv förstärkning

Jag kan inte nog betona hur viktigt detta är. Beröm och bekräfta - bekräfta och beröm!

Öva på att tala om för de som har jobbat ideellt hur duktiga de är. Kom ihåg att säga hej, hej då och tack. Beröm även små insatser, jag lovar att det ger effekt. Den som blir sedd och får beröm mår bra och vill få uppleva samma känsla igen = personen kommer att fortsätta att engagera sig.

Det bästa med att vara postitiv är att det smittar!

2. Frihet och frivillighet

Jag tror på att allt ideellt arbete ska göras av egen vilja. Jag dissar alltså hot (= att man måste hjälpa till för att få träna, tävla eller vad det nu är) och mutor (= att man hjälper till och får till exempel licensen betald av föreningen).

Att skapa en kultur där människor engagerar sig och hjälper till frivilligt är naturligtvis mycket svårare än att jobba med hot och mutor. Det tar längre tid och kräver mer tankeverksamhet. Ändå tror jag att det är den rätta vägen, för den leder till inre tillfredsställelse på ett helt annat plan.

För att människor ska ställa upp frivilligt är det återigen viktigt att de får klart för sig att även den lilla insatsen är värdefull. Där är vi tillbaka på punkt ett - beröm och bekräfta!

Att ställa frågan "Vill du hjälpa till?" är en bra början.

3. Var rädd om de ideella krafterna

Undvik att pumpa ut all kraft ur de som har valt att engagera sig. Låt dem själv välja hur mycket de vill vara med och jobba. Begär man för mycket är det lätt att förlora de som man redan har.

Under den här punkten finns ytterligare en viktig sak - var rädd om dig själv! Öva på att säga nej. Har man väl hittat glädjen i det ideella arbetet är det lätt att hoppa på allt man kan och det finns hur mycket roligt som helst som man kan göra.

Håller du med om ovanstående, eller har du andra förslag? Kommentera!

/Elin

I helgen har vi haft träff för alla de som håller i Ungdomsledarkurserna. Ja, alla var inte där men många! 34 tjejer och en(!) kille var på plats för att prata ledstjärnor, utbildningsdesign och utvärdera meterialet "Ung och ledare i ridsporten".

Vad är ridborgarmärket:?
Ridborgarmärket är ett "bevis" på att du kan rida 200m.

Hur går det till?
Den som ska ta märket kan välja några olika alternativ.
Har man ridvana kan man välja att rida ridborgarmärkeskadriljen eller det "traditionella programmet". Där ingår skritt, trav och galopp. Känner man sig lite osäker på det går det att välja gångart själv och rida med ledare i 200m (ca 1,5 varv i 20x40m ridhus) Utförligare regler finns på www3.ridsport.se/RidklubbRidskola/Ridborgarmarket/

Hur gör man för att ta märket?
Ta kontakt med den föreningen du är medlem i och fråga om de ska delta i jakten på att sälja flest märken. Är du inte medlem i ngn förening ansluten till SvRF eller aldrig har ridit förut så råder jag dig att vända dig till närmaste ridklubb/ridskola och berätta att du vill ta märket. Kanske är föreningen redan med i "jakten" eller så kan de ordna tex en ridborgarmärkesdag på klubben? Ett tips är att föreningen kan söka Idrottslyftspengar för att genomföra en Ridborgarmärkesdag!

Varför ska man ta märket?
Det finns flera anledningar till att ta märket. I år är märket specialdesignat och går i SvRF 100års tecken och är i snyggt marinblått och guld. Bara det är en anledning nog att ta märket. Det är även oerhört viktigt att visa bredden på ridsporten och vilken stor folksport vi är, att alla kan ta del av den. Genom att ta ridborgarmärket kan vi locka nya målgrupper till sporten, locka tillbaka sådana som har slutat rida, få upp ögonen på politiker och andra beslutsfattare ang vår verksamhet mm.

Sen hjälper man sin förening att ha större chans att vinna fina priser i jakten om den föreningen som säljer flest märken.

Hur går det till om föreningen vill vara med och tävla?
När föreningen bestämt sig för att vara med så är det dags att utse en ”Ridborgarmärkesbas” som är huvudansvarig i er förening, beställer märken och är kontakten mot Svenska Ridsportförbundet. Ridborgarbasen utser ett antal märkeskontrollanter i sin förening som bedömer de planerade ritterna. Märkeskontrollanterna finns till för att Ridborgarmärkesbasen inte ska behöva bedöma alla ritter själv och kan vara till exempel ridlärare eller tränare i föreningen. Kontrollanterna ser till att ritterna sker på ett säkert sätt och att reglerna följs.

När Ridborgarmärkesbasen är utsedd beställer föreningen märken och laddar ner protokollet (från www3.ridsport.se/RidklubbRidskola/Ridborgarmarket/) som alla märkestagare antecknas på. Svårare än så är det inte!

Vad kan man vinna?
För att skapa lite spänning under hela året så är tävlingen indelad i olika etapper.

Föreningen väljer om de ska satsa på just en etapp eller sprida ut sina chanser under hela året. När föreningen redovisar sina protokoll så får föreningen lottandelar utefter hur många märken de sålt i procent i förhållande till sitt medlemsantal.
Exempel:

Har föreningen 200 medlemmar och redovisar 100 ritter så får föreningen 50 lottandelar.

Ettappriserna under året är följande:
1. Schabrak från SvRF
2. Utbildningscheck värde 5000:-
3. Presentkort från Safety System à 5000:-
4. Clinic med Elisabet Lundholm

Den förening som har sålt flest märken under året har sedan störst chans att vinna de fina slutpriserna sponsrat av Safety System.

1:a pris 30, 000:- till en hinderpark/dressyrstaket
2:a pris 10, 000:-
3:e pris 5000:-

Om du har några frågor ang ridborgarmärket kontakta Eva Lundkvist
0220-45648, [email protected]

De första åren i mitt ridskoleliv handlade mitt engagemag i ridsporten endast om att rida lektion en gång i veckan. Ganska snabbt utvecklades det. Jag blev hästskötare, avancerade till teoriinstruktör och invald i ungdomssektionen. Genom det ideella arbetet lärde jag mig ledarskap genom att skola in yngre tjejer i stallets rutiner, jag lärde mig ansvarstagande genom att cykla till stallet i regn klockan sju på morgonen, jag lärde mig empati genom att lära mig att förstå hästens signaler och andra människors förutsättningar och behov, jag lärde mig att medla mellan människor och jag lärde mig styrelsearbetets olika sidor.

I helgen hade vi CUS-möte på Strömsholm. En helg med CUS är alltid intensiv, rolig, givande och lärorik. Det var nog inte bara jag som var trött när klockan ringde i morse...

Med till Strömsholm följde min nya familjemedlem, hundvalpen Prins. Han blev direkt allas favorit och maskot, men bidrog inte så mycket till själva arbetet, då han sov större delen av tiden.




Vi planerade nästa års verksamhet och det gick åt många post it-lappar.




Vi i CUS har utmanat Förbundsstyrelsen och de andra centrala sektionerna i ridborgarmärkestagning. Vi har nu klarat våra märken, här är Helena, Malin B, Madde och Martina på läktaren i Gula ridhuset.




Så här fint är årets märke - jubileumsmärket!

I vår Facebookgrupp Ung i ridsporten hittar ni film från när bästa Eva tar ridborgarmärket i sadeln på hästen Bolero. Proffskommentator är vår alldeles egen Jennie Hagelin.

Bästa boendet i Thottska villan.

 

Förutom verksamhetsplanering inför 2013 och ridborgarmärkestagning hann vi med sedvanlig rapportering från de grupper vi representerar i och de projekt som vi driver. Vi hade också besök av Gisela Löfstrand som jobbar på kansliet och som berättade om gymnasiets NIU-utbildningar, idrottslyftet och om hur vi ska jobba med barnrättsperspektivet inom ridsporten.

Ytterligare en person besökte oss, men det projekt som vi har tänkt att starta är ännu inte helt spikat, så därför håller jag på den informationen lite till. Fortsättning följer!

/Elin

Idag har jag träffat valberedningen för Stockholms DUS. Vi har lagt fram en plan för hur vi på bästa sätt ska kunna ha ett färdigt förslag  till DUS årsmöte om ett år. Till vår hjälp hade vi materialet Välj Smart.

Hej hej!

När jag vaknade i morse var marken täckt av snö, suck. Vårens första bakslag och jag hade bara lust att gå tillbaka till sängen ocb dra täcket över huvudet. 

Jag hade sett fram emot en helg i vårenstecken men icke, men det är inte mycket man kan göra åt vädrets makter.

Det är inte konstigt att man längtar efter detta;





Ne, nu ska jag inte gräva ned mig i det negativa. Nästa vecka är en kort vecka och påsken ska firas med godis mängder.

Ha det gott!

/ Klara