Mitt första ideella uppdrag
Att sitta med i ungdomssektionens styrelse på min förening var något man förtjänade. Det var status och det var väldigt eftersträvansvärt. I styrelsen fanns alla de äldre tjejer som vi småtjejer såg upp till och hade som idoler och vem ville inte bli som dem?!? Året jag blev invald, 1997, var det 84:ornas tur att väljas in. Vi var nämligen så många barn och unga på vår förening att valberedningen "tog" ett år i taget och det året var det alltså dags för 84:orna. Vi var säkert tio-tolv stycken som väntade på att valberedningens fråga och om jag inte minns fel så fanns det två platser till förfogande. Jag kommer ihåg när min ridlärare, som var valberedning, frågade mig om jag var intresserad av US:s arbete och av att ingå i styrelsen. Inom mig bubblade jag av lycka men eftersom jag var lite rädd för min ridlärare (det var alla) så sa jag lite blygt och tillbakadraget ja till nomineringen. Jag visste egentligen inte så mycket om arbetet mer än att US gjorde aktiviteter för barn och ungdomar på klubben och att de hade sina möten på söndagar som de avslutade med att titta på Beverly Hills.
Men innan jag kunde titulera mig suppleant i styrelsen skulle det vara årsmöte. Jag kommer inte ihåg så mycket från årsmötet mer än att jag var imponerad över att alla kunde en massa svåra ord men desto mer av känslan när jag hade blivit invald. Jag var en del av ungdomssektionens styrelse! Att jag sedan var suppleant och inte vågade säga så mycket på de första mötena gjorde inte så mycket.
Ja, just det, jag måste ju bara berätta om det första mötet också. Vi var hos en av tjejerna som bodde utanför Hässleholm och min mamma, som snällt skulle skjutsa mig dit, körde fel, vilket gjorde att jag var försenad och fick komma in 20 minuter försent. Behöver jag dessutom nämna att alla satt med pärm, papper och penna i handen och jag hade ingenting...
Men jag lärde mig att ha med mig pärm, papper och penna. Och jag lärde mig att ta ansvar och göra roliga aktiviteter i föreningen. Och att argumentera för ungdomarnas sak i "stora styrelsen". Jag måste säga att jag nu är väldigt glad och känner stor tacksamhet över att jag fick utvecklas som människa och ryttare i Röinge Ridklubb. Det var en perfekt skola.
/Helena
Jag försökte hitta en bild på mig från 1997, men jag lyckades inte. Istället får ni hålla tillgodo med den här från 1995. Hästen är min dåvarande ponny, Zambo.
Så söt du är på bilden, Helena, och så go han var din lilla busponny:)
Jag känner igen känslan att äntligen få vara stor och vara med de stora flickorna i US, minns mitt första US-möte ungefär som du, trots jag är aningen äldre...
Underbart Helena! :-)
Jag kommer oxå i håg mitt första möte. Jag blev direkt tillfrågad att vara sekreterare på årsmötet. (hur bra start kan det vara) Jag hade ingen aning om ord som Bordlägga mm. och än mindre hur man skrev i hop protokollet.
Jag minns det som i går hur himla nervös jag var även om jag inser att det är många år sedan nu.
Trotts den lite märkliga starten på min bana som organisationsledare så stannade jag kvar flera år i US. Den enkla förklaringen till det är att det fanns äldre runt om kring mig som stöttade mig och jag fick chansen att växa, tycka till och påverka. Ridsporten är unik!!
Så bra inlägg! Och VILKEN söt bild. Kan vi ta den nästa gång i Häst & Ryttare när du gjort något klokt?
Vad roligt inlägg! Superkul att läsa om hur ni alla i CUS blev aktiva och vad som lett er till dit ni är idag i ridsportens fantastiska värld. Jag tror inte det är många som förstår vilken avgörande roll US har på ungdomar.
