Ung i ridsporten

Jag började rida på Vallentuna Ridklubb någon gång i sexårsåldern. Där fanns fantastiska människor som inspirerat mig och fått mig att växa.  Min första ridlärare Gunnel Bergqvist, en sånn där fantastisk ridlärare som fick mig att känna mig trygg på hästryggen. Den entusiasmerande ridskolechefen Lena Bredberg som vände ut och in på sig själv för att alla skulle ha det bra. Dressyrtränaren Viveka Fellbom som tog oss stalltjejer under sina vingar, hittade på galenskaper med oss och stod upp för oss i alla väder. Och såklart stallchefen Lena Karlsson som alltid ställde upp och som lärt mig massor om hästar, för att nämna några. Du har säkert stött på dem du också, dessa fantastiska människor som jag tror och hoppas att det finns några av i varje stall.

Det är lätt att prata om människor när man pratar om förebilder, men som jag skrev i min presentation så finns det en fyrbent vän som betytt otroligt mycket för mig.
Honom vill jag berätta om.

Pablo heter han, ponnyn jag pratar om, och han är något av det allra bästa som hänt mig i livet. Pablo lärde mig att hästar inte var så farliga som jag trodde och han fick mig att våga fortsätta rida. Han var kanske inte den bästa på att springa dressyr och hoppa gillade han verkligen inte, men för mig var han så mycket mer! Han var uppvuxen i en stor flock med ca 80 hästar på Klintebyns Gård på Gotland. När han som fyraåring fångades in med lasso hade han inget vidare förtroende för människor. Pablos förtroende fick man inte, det förtjänade man och att förtjäna det var något stort för mig!

Pablo och jag hade mycket kul tillsammans. Jag litade på honom och han på mig. Precis som tjejerna i Lena Furbergs Min Häst-serier så hade jag bestämt mig för att vi aldrig skulle skiljas åt. Åren gick och jag slutade på ridskolan men var där och hälsade på Pablo lite då och då. Så plötsligt hände det, en dag i början av sommaren låg jag hemma och var sjuk. Det var på den tiden då hemtelefoner fortfarande var ett måste och nummerpresentatören på allvar hade gjort intrång i det svenska hemmet. Telefonen ringde och visade ett välbekant nummer, det var från ridskolan. Jag trodde det var någon av mina kompisar och svarade glatt. Så fel man kan ha! I andra änden av luren var den dåvarande ridskolechefen Sandra som lite försiktig undrade om jag ville ha en ponny?

Jag kunde inte svara annat än JAAA!!!

Den lilla ponnyn hade blivit 22 år och det hade hunnit gå 10 år sen jag blev störtförälskad i honom. Visst ville jag ha honom, det var inget snack om saken!

Mamma förstod, pappa tyckte jag var knäpp, mina kompisar var glada för min skull och min tränare, ja… hon undrade nog verkligen vad jag höll på med. Det fanns de som förstod, sen fanns det de som inte förstod och de kommer säkert aldrig att förstå heller. För hur kan man gå och köpa en 22 årig ponny som man är för stor för att rida på? Svaret är enkelt – man är kär!

Under de sju åren jag hade honom så hade jag hjälp av två fantastiska familjer som förgyllde hans liv. Den sista tiden fick han komma tillbaka till mig och tillslut, 29 år gammal, fick han springa vidare till de evigt gröna ängarna. Även om jag fällde många tårar så var jag glad, glad över att jag fick möjligheten att hålla mitt löfte och ge ponnyn med ett hjärta av guld sju fantastiska år som pensionär.

Pablo lärde mig om respekt, tillit och ansvar och han tränade mig i att vara tydlig och konsekvent. Det har jag fortfarande med mig, dagligen. Det har varit en ovärderlig lärdom att ha med i arbetet som lärare, men också som ledare i ridsporten.

Det var min berättelse om en häst som betytt otroligt mycket för mig i mitt liv. Och det är ju också det som förenar alla oss hästmänniskor, betydelsen av hästen och kärleken till den. Kommentera gärna och berätta om en häst som betytt mycket för dig!

Med de orden så vill jag bara avsluta och säga:

Tack Pablo!


Pablo och jag på en maskeradtävling som US ordnade, han var clown om jag inte minns helt fel!


Pablo fick såklart vara med när US fotograferades


Pablo 27 år gammal

/Jennie