Ung i ridsporten

Jag har under nästan tjugo år på något sätt varit engagerad inom ridsporten. Under hela denna tid, oavsett vad jag sysslat med (som knatte, ponnyryttare, förtroendevald med olika uppdrag på alla nivåer, tävlingsryttare med mera) har jag alltid haft förmånen att få påverkas av goda ledare, som samtidigt varit förebilder för mig. Detta är ingen tillfällighet. Ridsporten är känd för att fostra goda ledare, inte bara i idrotts-Sverige utan i hela samhället. Låt oss vara stolta över detta, men samtidigt är det viktigt att analysera varför.
 
När jag började rida på Röinge Ridklubb i Hässleholm fanns ett gäng äldre tjejer, som betytt lika mycket för mig som de ledare och förebilder jag idag, tjugo år senare, har förmånen att få inspireras av. Jag tänker på Jenny, Anna, Helena, Lotta, Elka, Inki, Matilda, Kristin och sist, men mest, Gella. Du känner dem inte och det spelar egentligen ingen roll. Poängen är att det finns hundratals av dem i Ridsport-Sverige.
 
Idag nämner jag andra namn, utan att ha glömt Röinge-tjejerna. Jag tänker på Karin Mattsson-Weijber (ordförande för Riksidrottsförbundet), Karin Karlsson (chef på Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna), Camilla Hagman (chef på Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna och ordförande för Ridskolan Strömsholm), Antonia Ax:son-Johnson (företagsledare och dressyrengagerad), Malin Morén (driver eget företag) samt politiker som Birgitta Olsson (EU-minister). I förbundsstyrelsen just nu har vi dessutom Gunilla Wikman (bland annat informationsdirektör på SEB) och Marie Hallander-Larsson (personalchef på Swedbank). Sedan finns det ju förstås en massa andra fantastiska människor i Ridsportförbundet (både anställda och förtroendevalda) som har inspirerat mig och lärt mig massvis, men skulle jag räkna upp fler hade det här blogginlägget kunnat bli flera kilometer långt.
 
Avståndet i verklighet och tid mellan dessa båda grupper är stort, men det är mer som förenar än som skiljer. Det som förenar är främst att de alla på något sätt har eller haft en gemensam nämnare i ridsport och hästverksamhet. Ridsporten, kontakten med hästen, demokratin i föreningen, vänskapen, har gjort att de alla kan säga att det var i stallet jag lärde mig ta ansvar, demokrati och kamratskap, tro på mig själv, känna empati för människor och häst, samarbeta med andra, ta beslut, ibland i pressade situationer, och sedan ta ansvar, även om det skulle blivit fel.
 
Detta är inte bara vad jag tror, det finns beskrivet i en doktorsavhandling av Lena Forsberg vid Luleå Tekniska Universitet, som i den beskrivit två aspekter av ledarskap i stallet. Det handlar om det rika utbudet av situationer att utöva sitt ledarskap på och det faktum att tjejerna själv tycker det är roligt att vara ledare. Detta är en kunskap, som är viktig att bygga vidare på, som i och för sig kan gälla för många idrotter, men som är starkt koncentrerad för just ridsporten.
 
Så därför tjejer och killar, runtom i ridsport-Sverige: Det du håller på med i ridskolan, på träningen, stallbacken, när den tunga höbalen skall upp på loftet, när vattnet frusit i stallet, när din ponny inte vill det du vill, när inte pengar eller tid vill räcka till, tänk på allt det positiva som i framtiden för dig själv och andra, som kan komma ur ditt slit: Du har glädje av allt detta hela ditt liv. Hela samhället har glädje och nytta av det.
 
Till sist för att återgå till en av de som just nu är en förebild för mig och kanske även för dig: Birgitta Olsson skrev för några år sedan dessa ord i en debattartikel i Östgöta Korren: "Bakom grepen på höloftet finns kanske en Pehr G Gyllenhammar i flickgestalt. På den leriga galoppstigen spränger en mellanstadietjej och kommande Carl-Henrik Svanberg fram. I spiltan med ryktborsten ivrigt borstande en tovig New Forest-svans finns en tanig tonårstös som trettio år senare är vår nya Percy Barnevik".
 
Kan det sägas bättre?
Dessutom är det sant!
/Helena