Ung i ridsporten

I måndags gick jag tillbaka till jobbet efter fyra regniga semesterveckor. Samma måndag började solen stråla skina och det blev äntligen så där sommarvarmt som jag har längtat efter. Jag kunde inte låta bli att beklaga mig lite över detta, typiskt att det ska bli fint väder samtidigt som jag börjar arbeta igen. En av mina kloka ridelever hörde mitt gnäll och påminde mig om att jag alltid brukar säga till dem att de ska tänka positivt. Alldeles sant och jag blev så glad över att hon tagit till sig vad jag försökt förmedla och att hon sa ifrån när jag inte levde upp till mina egna föresatser. Häftig och härlig känsla.

 

Den här första arbetsveckan har varit planeringsvecka för ridskolans verksamhet det kommande året. Vi har bland annat pratat om hur vi ska jobba vidare med Värdefullt och ridsportens ledstjärnor i föreningen. Jag är inte så lite stolt över att jag fick vara med på Ridsportforum 2010 där vi tog fram ledstjärnorna. Där och då och även senare tänker jag på hur coolt det hade varit om alla vi ridsportare verkligen hade gjort ledstjärnorna till våra och levt efter dem, alla dagar i veckan, året om.

 

Jag är ganska säker på att de flesta av er som läser den här bloggen kan våra ledstjärnor utan och innan, men om någon behöver friska upp minnet så finns de här: http://www3.ridsport.se/Svensk-Ridsport/Ledstjarnor/

 

Jag tror att vi alla kan ställa upp på dem, eller hur? Problemet är väl bara att vi inte gör det i praktiken. Ni tycker kanske att jag är naiv om jag säger att jag drömmer om ett ridsportsverige där vi alla efterlever ledstjärnorna, påminner varandra och kan koncentrera oss på det som är viktigt. Nämligen hästar, ridsport och vänskapen med varandra. Det är möjligt att jag är naiv, men jag bjuder på det. Om vi alla tar ansvar för vårt eget agerande så borde det inte bli så svårt. Åtminstone inte i teorin...

 

Härom dagen läste jag på en bekants Facebook-status om hur hon på sitt sommarjobb fått en sexistisk kommentar från en gubbe. Hennes kompisar kommentarer blandade pepp till henne med berättelser om kränkningar som de själva blivit utsatta för. Jag läste och kände ilskan koka i mig. Den kokar än. Att bete sig som de gubbarna (för det är ju oftast gubbar) är inte att visa respekt. Jag undrar hur jag hade reagerat om det hade varit jag som hade varit utsatt? Hade jag vågat säga ifrån? I tonåren hade jag med all säkerhet inte vågat det. Idag hoppas jag innerligt att jag hade gjort det, men jag är inte helt säker. Att leva som man lär och att stå upp för sina ideal är inte enkelt. Svårt, men nödvändigt. Jag fortsätter att öva och hoppas att övningen ger färdighet.

 

/Elin

 

PS. Ni tittar väl och hejar på våra ridsportare i OS? Det kändes fint att se Roffe som fanbärare på invigningen tyckte jag :)