Ung i ridsporten

Ofta poängterar vi hur viktigt det är att alla får vara sig själva. Hemma, i skolan, i arbetslivet och i stallet. Att veta vem man själv är kan vara vara nog så svårt, men ibland kan jag få för mig att det är viktigt att vara sig själv på rätt sätt i ridsporten. Ni är välkomna att rätta mig om ni tycker att jag har fel!

Jag tänker på det här med olika personlighetstyper. Man får tycka vad man vill om att dela in människor i grupper efter deras beteendemönster, men på alla ledarskapskurser som jag har varit de senaste åren har det varit aktuellt att prata om hur olika vi är och vad det har för betydelse för gruppen som man ingår i. Jag tror att de flesta som har ett förtroendeuppdrag är medvetna om gruppdynamikens betydelse för arbetets effektivitet. Ändå är vi dåliga på att ta vara på allas olika egenskaper.

För ett tag sedan fick jag höra att jag är en "ovanlig hästtjej". Med det menades att jag är relativt tystlåten, lite blyg, ogillar att stå i centrum och har en ganska mjuk framtoning. (Som en parantes kan här nämnas att jag var 21 år när jag slutligen förstod att jag kunde sluta skämmas för min bristande förmåga att vara sprudlande social, jag var något som kallades för introvert och det är ingen sjukdom). Jag är alltså ovanlig i ridsportsammanhang (högst ovetenskaplig slutsats), men ägnar ändå större delen av både min arbets- OCH fritid åt just ridsport.

Till viss del har jag anpassat mig. Jag har härmat andra, jag har lärt mig att kallprata om vädret på middagar. Jag kan prata inför folk utan att rodna. Det brukar ta några träffar med en ny grupp innan jag känner mig tillräckligt säker, men till slut kan jag ta mod till mig och göra min röst hörd. Det är när jag anpassar mig som jag får beröm. Då tycker andra att jag utvecklas, när jag pressar in mig själv i mallen. Ändå pratar vi så gott om att det är viktigt att man får vara sig själv.

Jag har några tips till den som känner igen sig i min beskrivning av mig själv:

• Sätt dina egna gränser! Känns det förfärligt att prata inför gruppen, gör det inte. Det är utvecklande att ta sig utanför den bekväma zonen ibland och om det känns överkomligt. Gör det inte om du känner att du gör våld på dig själv. Det är inte värt det. Våga säga nej!
• Om du hamnar på en mingeltillställning och tycker att det känns jobbigt att prata med okända - ta rygg på någon  som du känner och som är utåtriktad och social. Då kan den personen presentera dig för andra och så slipper du ta det jobbiga första steget.
• Det svåraste tipset kommer sist och det är att sluta skämmas! Acceptera att du är du och var snäll mot dig själv. Du duger som du är och ibland är det modigaste faktiskt att låta bli att göra som alla andra.
• Om du trivs bättre med att skriva än med att prata - gör det! Som ett exempel är mejl och sms är utmärkta för den som ogillar att prata i telefon.
• Förut tyckte jag att det var pinsamt att jag var så dålig på att kallprata med frisören eller taxichauffören. Sedan läste jag en intervju med en taxiförare som sa att kunden får göra som han eller hon vill, då blir det en bra mix mellan pratigt och tyst för yrkesmannen. Nu kan jag alltså vara tyst utan att skämmas.

Och så några tips till den som leder en grupp där det ingår introverta/blyga/tystlåtna typer:

• Ta enskilda samtal för att få veta vad personen tycker, om det inte kommer fram i gruppen.
• Pepp och uppmuntran är bra, tvång och övertalning dåligt. Hur vet man skillnaden? FRÅGA den som det gäller.
• Beröm den som har modet att säga ifrån och stå upp för sig själv.
• Beröm den som har modet att prata inför andra.

Till sist: Det är fint att vi är olika. Fint och svårt. Jag tror egentligen inte att jag är en så ovanlig hästtjej. Det är bara att de som är som jag inte alltid syns lika mycket som de som är extroverta och utåtriktade. För att det ska bli riktigt bra behövs vi allihop, för tänk vad tyst och trist det hade blivit om alla hade varit som jag.

/Elin

Flisan, en tystlåten häst... ;)