Vi som blev kvar
Idag har jag besökt klubben där allt startade för mig. Det var där som jag började rida och det var där som jag hade mitt första ledaruppdrag. Jag blir så där härligt nostalgisk och gråtmild när jag tänker tillbaka på min ridskoleuppväxt. Det var ju där som grunden lades för den Elin som finns här idag.
Man brukar säga att den genomsnittliga ungdomen håller på med sin idrott i ungefär tio år. Vad är det då som har hållit mig kvar i ridsporten i över 20 år? Visserligen har jag haft egna hästar i olika omgångar, men någon stjärnryttare lär jag aldrig bli. Jag tycker att det är roligt att träna och ibland att tävla, men det är inte det som driver mig.
För mig har det alltid varit gemenskapen som har varit det viktiga. Långa regniga sommarlov med kortspel i klubbrummet och Falsterbo Horse Show på teve. Tidiga morgnar och sena kvällar med mockning och fodring, där jag kände att jag var delaktig i något viktigt. Vetskapen om att utan min insats får hästarna vara hungriga.
Det är fortfarande de ovärderliga relationerna till mina ridsportvänner som driver mig framåt. CUS-gänget är som en egenvald, fantastisk familj. Lyckan över att få se mina underbara ridelever på ridskolan utvecklas och växa. Det är ni som motiverar mig att kämpa när novembermörkret ligger tungt och när regnet här i Växjö aldrig tycks sluta falla.
Igår på föreläsningen sa Helena att ungdomar vill vara individualister i ett kollektiv. Huvudet på spiken, precis så är det för mig! Jag vill bli sedd och bekräftad i mina uppdrag och jag vill att min insats ska gagna organisationen och mina vänner i den. Under mina första 20 år som ridsportaktiv har jag nästan undantagslöst burits framåt av den känslan. Det är stort. Jag vet att det finns fler som jag och min övertygelse är att om vi kan hålla liv i gemenskapen så går ridsporten en ljus framtid till mötes.
/Elin
Man brukar säga att den genomsnittliga ungdomen håller på med sin idrott i ungefär tio år. Vad är det då som har hållit mig kvar i ridsporten i över 20 år? Visserligen har jag haft egna hästar i olika omgångar, men någon stjärnryttare lär jag aldrig bli. Jag tycker att det är roligt att träna och ibland att tävla, men det är inte det som driver mig.
För mig har det alltid varit gemenskapen som har varit det viktiga. Långa regniga sommarlov med kortspel i klubbrummet och Falsterbo Horse Show på teve. Tidiga morgnar och sena kvällar med mockning och fodring, där jag kände att jag var delaktig i något viktigt. Vetskapen om att utan min insats får hästarna vara hungriga.
Det är fortfarande de ovärderliga relationerna till mina ridsportvänner som driver mig framåt. CUS-gänget är som en egenvald, fantastisk familj. Lyckan över att få se mina underbara ridelever på ridskolan utvecklas och växa. Det är ni som motiverar mig att kämpa när novembermörkret ligger tungt och när regnet här i Växjö aldrig tycks sluta falla.
Igår på föreläsningen sa Helena att ungdomar vill vara individualister i ett kollektiv. Huvudet på spiken, precis så är det för mig! Jag vill bli sedd och bekräftad i mina uppdrag och jag vill att min insats ska gagna organisationen och mina vänner i den. Under mina första 20 år som ridsportaktiv har jag nästan undantagslöst burits framåt av den känslan. Det är stort. Jag vet att det finns fler som jag och min övertygelse är att om vi kan hålla liv i gemenskapen så går ridsporten en ljus framtid till mötes.
/Elin
Kommentarer
Trackback
