Ung i ridsporten

I år firar ridsportförbundet 100 år, men även jag har ett litet jubileum att fira! Det är nämligen 20 år sedan jag tog mitt första ideella uppdrag! Det jag räknar som mitt första ideella uppdrag är när jag, 9 år gammal, blev skötare på en av föreningens ridskoleponnyer – Pablo>!

Efter det har de ideella uppdragen avlöst varandra. I Vallentuna Ridklubb jobbade jag i US och i föreningsstyrelsen och det gjorde jag även i Söderby Ryttarförening. Sen var det dags för DUS och Distriktsstyrelsen i Stockholms läns Ridsportförbund och sist men inte minst så valdes jag för fem år sedan in i CUS.

Om jag blickar tillbaka på de 20 år som gått, så är det nog faktiskt det där första uppdraget som var mest avgörande. Hade jag inte blivit Pablos skötare, så hade jag nog inte heller haft anledning att skriva detta blogginlägg nu. Pablo lärde mig att hästar inte är farliga och det var tack vare honom som jag fortsatte rida.

Något annat som har varit avgörande för mitt engagemang är helt klart möjligheten att påverka. Och då menar jag kanske inte först och främst tuffa argumentationer i styrelserummet utan möjligheten att vara med och skapa en verksamhet som jag tror på. Allt positivt det har fört med sig har lett till nya utmaningar och här sitter jag nu med ett år kvar på min mandatperiod i CUS och undrar hur det blir sen?

Går det att sluta vara ideellt engagerad för något man brinner för? Jag vet inte, det återstår att se, för det här är första gången under de här 20 åren som jag inte ser någon naturlig fortsättning. Det känns lite konstigt, men säkerligen öppnar det dörren för något nytt spännande att ta tag i!

/Jennie

I år firar ridsportförbundet 100 år, men även jag har ett litet jubileum att fira! Det är nämligen 20 år sedan jag tog mitt första ideella uppdrag! Det jag räknar som mitt första ideella uppdrag är när jag, 9 år gammal, blev skötare på en av föreningens ridskoleponnyer – Pablo!

Efter det har de ideella uppdragen avlöst varandra. I Vallentuna Ridklubb jobbade jag i US och i föreningsstyrelsen och det gjorde jag även i Söderby Ryttarförening. Sen var det dags för DUS och Distriktsstyrelsen i Stockholms läns Ridsportförbund och sist men inte minst så valdes jag för fem år sedan in i CUS.

Om jag blickar tillbaka på de 20 år som gått, så är det nog faktiskt det där första uppdraget som var mest avgörande. Hade jag inte blivit Pablos skötare, så hade jag nog inte heller haft anledning att skriva detta blogginlägg nu. Pablo lärde mig att hästar inte är farliga och det var tack vare honom som jag fortsatte rida.

Något annat som har varit avgörande för mitt engagemang är helt klart möjligheten att påverka. Och då menar jag kanske inte först och främst tuffa argumentationer i styrelserummet utan möjligheten att vara med och skapa en verksamhet som jag tror på. Allt positivt det har fört med sig har lett till nya utmaningar och här sitter jag nu med ett år kvar på min mandatperiod i CUS och undrar hur det blir sen?

Går det att sluta vara ideellt engagerad för något man brinner för? Jag vet inte, det återstår att se, för det här är första gången under de här 20 åren som jag inte ser någon naturlig fortsättning. Det känns lite konstigt, men säkerligen öppnar det dörren för något nytt spännande att ta tag i!

/Jennie¨