Det rör sig
Kära bloggen,
Det är en alldeles ljummen majkväll och jag har just varit ute på sista hundrundan för idag. När vi gick där och andades in blomdoften (jag) och miljoners miljarders olika dofter (valpen), så kom jag att tänka på förändring. Jag har till exempel alltid trott att jag är en renodlad kattmänniska, men så visade det sig att jag älskar att vara hundägare.
Jag tänker också att det är så lite man vet. Så lite man vet om sig själv och om framtiden. Om jag för ett år sedan hade vetat vad jag vet idag så hade jag handlat helt annorlunda och gjort andra val. Det hade antagligen sparat mig en hel del tårar, men å andra sidan så hade jag missat viktiga erfarenheter. (Det där sista kan jag inte riktigt tro på, än. Min förnuftiga sida säger mig att man ju till slut brukar inse att allt dåligt för med sig något gott...)
Ridsportare anklagas då och då för att sakna förändringsvilja. I vissa fall är det säkert berättigat. I andra fall är det faktiskt inte så dumt att det rör sig lite trögt. Om man tar sig tid till eftertanke när man fattar beslut så har man förhoppningsvis analyserat konsekvenserna av vad som kommer att hända. Det är också så att man i en ideell organisation inte kan ha lika höga krav på att saker ska genomföras omedelbart som man kan i ett företag. Det kan vara klurigt att hitta balansen mellan hur stora krav man kan ställa på de som engagerar sig på sin fritid och det resultat som man vill uppnå.
Omvärlden förändras och vi med den. Ibland känner jag att det är skönt att ha ridsporten som en fast punkt, att det finns något som är hyfsat beständigt när allt annat snurrar så fort att jag blir åksjuk. Kanske är ridsporten stelbent, kanske är jag konservativ.
Samtidigt som jag uppfattar ridsporten som trygg så vet jag att det händer så otroligt mycket, på alla nivåer. I klubbarna, i distrikten och centralt. Så många ideella, så många anställda, så många ryttare, så många hästälskare som varje dag jobbar för att behålla och förbättra sporten som vi älskar. När någon säger att det går långsamt, kom ihåg att varje förändring börjar med dig själv!
Så här om våren när kvällarna är blå är det lätt att drabbas av vemod. Vad passar inte bättre då än att läsa Karin Boye, ni vet hon som skrev om att det är resan som är mödan värd? Kanske är det inte förändringen i organisationen som är det viktiga, utan utvecklingen av människorna som förändrar organisationen? För mig är det den utvecklingen som är resan.
/Elin, som älskar sin hund. Och katter... ;)
Det är en alldeles ljummen majkväll och jag har just varit ute på sista hundrundan för idag. När vi gick där och andades in blomdoften (jag) och miljoners miljarders olika dofter (valpen), så kom jag att tänka på förändring. Jag har till exempel alltid trott att jag är en renodlad kattmänniska, men så visade det sig att jag älskar att vara hundägare.
Jag tänker också att det är så lite man vet. Så lite man vet om sig själv och om framtiden. Om jag för ett år sedan hade vetat vad jag vet idag så hade jag handlat helt annorlunda och gjort andra val. Det hade antagligen sparat mig en hel del tårar, men å andra sidan så hade jag missat viktiga erfarenheter. (Det där sista kan jag inte riktigt tro på, än. Min förnuftiga sida säger mig att man ju till slut brukar inse att allt dåligt för med sig något gott...)
Ridsportare anklagas då och då för att sakna förändringsvilja. I vissa fall är det säkert berättigat. I andra fall är det faktiskt inte så dumt att det rör sig lite trögt. Om man tar sig tid till eftertanke när man fattar beslut så har man förhoppningsvis analyserat konsekvenserna av vad som kommer att hända. Det är också så att man i en ideell organisation inte kan ha lika höga krav på att saker ska genomföras omedelbart som man kan i ett företag. Det kan vara klurigt att hitta balansen mellan hur stora krav man kan ställa på de som engagerar sig på sin fritid och det resultat som man vill uppnå.
Omvärlden förändras och vi med den. Ibland känner jag att det är skönt att ha ridsporten som en fast punkt, att det finns något som är hyfsat beständigt när allt annat snurrar så fort att jag blir åksjuk. Kanske är ridsporten stelbent, kanske är jag konservativ.
Samtidigt som jag uppfattar ridsporten som trygg så vet jag att det händer så otroligt mycket, på alla nivåer. I klubbarna, i distrikten och centralt. Så många ideella, så många anställda, så många ryttare, så många hästälskare som varje dag jobbar för att behålla och förbättra sporten som vi älskar. När någon säger att det går långsamt, kom ihåg att varje förändring börjar med dig själv!
Så här om våren när kvällarna är blå är det lätt att drabbas av vemod. Vad passar inte bättre då än att läsa Karin Boye, ni vet hon som skrev om att det är resan som är mödan värd? Kanske är det inte förändringen i organisationen som är det viktiga, utan utvecklingen av människorna som förändrar organisationen? För mig är det den utvecklingen som är resan.
/Elin, som älskar sin hund. Och katter... ;)
Kommentarer
Trackback
