Hel och ren
Kära bloggen,
Eftersom jag uppenbarligen är en person med lite för mycket fritid så brukar jag roa mig med att läsa en hel del ridsportbloggar. För er som inte är så bevandrade i ämnet kan jag rekommendera ett besök på http://horsespot.se
Många av de här bloggarna beskriver ingående vilken utrustning som de använder till sig och sina hästar. Det får mig att fundera över hur marknaden för ridsportprylar formligen har exploderat sedan jag var liten. Jag säger inte att det har blivit bättre, jag säger inte att det har blivit sämre. Jag konstaterar bara att det har blivit annorlunda.
När jag växte upp brukade jag och stallkompisarna övertala någons förälder att skjutsa oss till Börjes i Tingsryd på sportlovet. Vi lusläste katalogen och sparade pengar i månader. Vägen mellan Tingsryd och Kalmar är krokig och jag blev ofta åksjuk och kräktes i vägkanten. Ändå var det den bästa utflykten på hela året. Det var hög status att ha eget träns och schabrak till sköthästen. Jag kommer fortfarande ihåg mitt svarta träns med vitt foder som kostade 129:- Jag kan inte minnas att vi var speciellt intresserade av varumärken på hästutrustningen, då var det viktigare med jeansmärket på kläderna som man hade i skolan. I stallet använde vi de kläder som var för slitna eller trasiga för att kunna användas på andra ställen.
När jag var 16 år skaffade jag och mamma häst ihop. Då förändrades något. Plötsligt blev det viktigt för mig att ha en hopp- och en dressyrsadel. Jag lärde mig att lina benen så att jag kunde matcha benlindorna och schabraket. De kommande åren blev jag mer och mer medveten om hur jag och hästen var utrustade i stallet. Att använda avlagda kläder där var inte längre okej. Det skulle vara fräscht och snyggt. Så där höll jag på, till nästa stora förändring i livet inträffade: Jag flyttade hemifrån.
När man ska betala sin egen mat och hyra är det inte längre läge att prioritera snygga hästtäcken. Nu är det mer det praktiska och funktionella som gäller. När man ska kombinera heltidsarbete med ideella uppdrag, häst, hund och att träffa sin vänner så väljer man bort att linda benen. Det är snyggt, men det tar tid. Bättre då att rida med benskydd.
Hur det än är så är ridsport en materialsport. Vi skojar om att "kan man inte rida bäst så kan man i alla fall vara snyggast klädd". Det finns en ton av allvar i det där, för det är faktiskt inte alla som har råd att rida. Alls. Inte ens en gång i veckan på ridskolan. Trots att avgiften för en ridtermin är hög om man jämför med andra idrotter, så går många av landets ridskolor på knäna. Alla har inte råd att rida, men för de företag som tillverkar hästutrustning ser det desto ljusare ut.
Jag läser bloggar av mestadels unga tjejer som beskriver sin fina utrustning. Jag gör det som avkoppling, men det är något som gnager i mig. Är ridsporten en snobbsport, som vissa hävdar? Ska jag bara acceptera att livet är hårt och orättvist, släppa det och gå vidare? Eller kan vi på något sätt skapa ridsport för alla, oavsett ekonomiska förutsättningar?
/Elin
