Ung i ridsporten

Ni vet hur det är med de människor som man tycker allra mest om och som står en närmast, det är också de som kan såra en som djupast.

Jag har sedan jag var liten fått höra att jag är (över)känslig och det har jag skämts för. Så träffade jag ganska nyligen en klok person som sa till mig att "Du har rätt till dina känslor". Det är för mig ett helt nytt sätt att se på saken, men jag tror att det är nyttigt att testa nya vinklar.

I mina inlägg förra veckan beskrev jag hur mycket ridsporten har betytt för mig och att jag älskar mitt engagemang. För mig betyder kärleken till ridsporten också att den ibland kan göra mig väldigt ledsen.

Jag tycker att det är viktigt med dynamik och diskussioner. Jag förstår att alla inte alltid kan tycka lika. Vad som gör mig ledsen är när människor intrigerar, går till personangrepp eller pratar bakom ryggen på varandra.

Det är inte alltid alldeles enkelt att vara ung i ridsporten. Det som smärtar mig mest, det är när någon av mina CUS-kompisar blir orättvist behandlade. Vi vill bli tagna på allvar och få vara med på samma villkor som alla andra, men det betyder väl inte att vi ska acceptera vad som helst?

Tidigare har jag alltid tänkt att man är svag om man visar att man blir sårad, men jag har börjat se det på ett annat sätt. Om man aldrig visar att man har tagit illa vid sig, hur ska vi då kunna förstå hur vi påverkar varandra?

Jag förstår naturligtvis att de här problemen finns även utanför ridsporten, men tänk om vi allihop alltid följde ledstjärnorna som vi gemensamt har tagit fram? Tänk hur starka vi skulle bli, vår organisation så mycket mer effektiv och hur bra vi skulle må. Det är en önskedröm, men den är min önskedröm och jag är beredd att göra mitt yttersta för att den ska bli till verklighet.

/Elin




Jag som 14-åring med sköthästen Flanör, villkorslöst älskad.