Ung i ridsporten

Hej hallå bloggen!

Först måste jag tacka för all fin respons som jag har fått på mina inlägg de senaste tiden, i kommentarer här, på Facebook, mejlen och IRL. Ni gör mig så glad!

En vän sa till mig att jag skriver om sådant som många tänker, men som få vågar prata om. Kanske är det sant och kanske följer dagens tema den linjen?

Jag tror att många av oss som håller på med ridsport tidvis känner oss trötta på det vi gör. Det gäller både förtroendevalda och anställda och sådana som jag själv som både arbetar med ridsport och som har ridsport som fritidsintresse.

För mig är det i huvudsak två saker som kan få mig att känna uppgivenhet:
1. Mina höga krav på mig själv
2. När jag känner att yttre faktorer hindrar mig från att påverka min situation

Den första punkten kommer jag nog få arbeta med hela mitt liv. Jag vet att jag inte är ensam om det. Jag har höga krav på mig själv på många av livets områden och ridsporten är inget undantag.

Det senaste året har jag äntligen kunnat släppa på min prestationsångest i ridningen och det är så fantastiskt skönt att jag knappt kan beskriva det. Jag hoppas att det håller i sig och att jag kan komma fram till vad det var som gjorde att jag blev fri, för det är så det känns. Jag är befriad från något som har tyngt mig så oerhört.

I mitt arbete som ridlärare och i mitt förtroendeuppdrag i CUS är jag sällan nöjd med min egen insats. Det räcker inte att vara bra, jag vill vara perfekt. Helst varje dag, hela tiden. Jag förstår såklart att det inte är möjligt, inte för någon. Hur man gör för att komma ifrån det vet jag inte, men jag jobbar på det.

När prestationsångestmonstret sätter sina klor i mig så känner jag mig värdelös. Värdelös och hjälplös, jag ger för stunden upp allt. Som tur är har jag fina vänner och medmänniskor runt mig som kan hjälpa mig tillbaka in på rätt spår och det är mitt bästa tips. Försök att hitta de där människorna som kan stötta och peppa när allt känns tungt, så att du slipper bära lasset alldeles ensam. För mig är det vägen tillbaka till inspiration och kraft.




Den andra punkten har på senare tid allt oftare handlat om ekonomi. Det finns så många saker som man skulle vilja göra på ridklubben, men pengarna räcker inte till. Ibland är det konflikter mellan människor som är det yttre faktorn som får mig att tröttna. Ibland är det att problemen är så många, stora och eller komplexa att jag inte känner att jag får någon överblick.

Återigen är det viktigt med kloka människor. Har man någon eller några som man litar på och som kan hjälpa till med att vända och vrida på det som känns tungt så kanske det blir lite lättare.

Jag har satsat mycket på ridsporten, på mitt jobb som ridlärare och på de förtroendeuppdrag som jag har och som har haft. Till slut insåg jag att jag hade glömt bort mig själv i alla det där. Den "privata" Elin hade inget utrymme längre. För tre månader sedan blev jag hundägare för första gången. Det är det bästa som jag har gjort, min valp har höjt min livskvalitet något oerhört. Att få busa och gosa och gå ut i skogen och kamma och klippa klor och bara tänka på något annat än ridsporten har gjort att känner att jag nog håller ut ett tag till.

Ridsportare är fantastiska och ni måste vara rädda om er! Jag önskar att varenda en av er får kraft nog att hålla ut de där dagarna när man, om sanningen ska fram, faktiskt skulle vilja glömma allt vad hästar heter. Var och en av er är betydelsefull och jag hoppas att ni har någon i er närhet som kan säga det till er. Varje dag.

/Elin