Ung i ridsporten

Hej igen bloggen!

De senaste dagarna har det varit alldeles för fint väder för att man ska vilja sitta inne framför datorn. Jag misstänker att mina CUS-kamrater har tänkt likadant som jag. Idag är det lite mulet här i Växjö och konstigt nog hoppas jag på regn. Det är för att jag vill att gräset ska växa så att hästarna får fint bete i år också.

Som några av er vet så brukar jag tjata om hur viktigt det är med positiv förstärkning. Alltså att man berömmer och tackar de som hjälper till och att man ser och bekräftar människorna omkring sig. Trots att jag tycker att det är bland det viktigaste som finns så har jag själv otroligt svårt att ta emot beröm. Det är jag inte ensam om.

För två år sedan gick jag Ridsportens Affärsskola och där var det många av kursdeltagarna som tyckte likadant som jag, att det är lite pinsamt att få positiv kritik. Vår kursledare sa då att det räcker att säga "tack!" när man får beröm. Jag övar på det. Övar på att inte vifta bort de fina orden, utan att ta dem till mig.

Varför är det då så svårt att höra andra säga att man är bra på något? Egentligen borde det ju kännas rakt igenom uppmuntrande. Jag vet inte om det är Luther eller Jante eller min gamla skolfröken från lågstadiet som ekar i mitt huvud och säger åt mig att jag inte ska tro att jag är något. Eller någon. Den där rösten i min hjärna är så stark att jag misstar den för att vara min egen. Jag jobbar med att överrösta den, för när den får övertag förvandlas jag till en blekare version av mig själv. Så är det för mig, jag vet inte hur ni andra känner det?

En gång i tiden var det bekräftelsen från de vuxna i ridklubben som fick mig att börja engagera mig ideellt. Om jag ska vara ärlig så hade jag aldrig fortsatt att blogga utöver "mina" veckor om det inte hade varit för att jag har fått så mycket positiv feedback på mina inlägg. Jag erkänner att jag är beroende av bekräftelse från andra. Det ÄR viktigt för mig att känna att jag presterar bra, då mår jag bra. När det kommer till kritan är det där en svaghet, för om man bara tycker om sig själv i rollen som ideell ledare eller i sin yrkesroll så blir det svårt att veta vem man verkligen är.

På vårt förra CUS-möte så skrev vi lappar med feedback till varandra. Jag har fortfarande inte läst mina lappar (förlåt!). Kanske ska jag göra det idag? Högt, så att elakingen i mitt huvud håller tyst.

/Elin